Minayoo

"Fredagsmys"

2011-01-28T17:49:00.001-08:00

My ass. Min fredagskväll bestod av fakturor - och siffror som liksom inte ville lägga sig på plats. Börjar. Sakna. Nån slags liv.

Att folk inte bara kan göra sina jobb

2011-01-24T12:11:00.001-08:00

När jag precis hade flyttat hit hamnade jag hos en outhärdlig optiker, som nog egentligen borde ha blivit dagisfröken.

I dag fick jag huvudmassage av "geniknölarna" i bakhuvudet hos tandläkaren.

Om två veckor ska jag till frisören.

Trasig dator, trasig sömn

2011-01-20T11:13:00.001-08:00

Efter några dagars spänd väntan kom beskedet. Trots en grundlig operation hos PC-doktorn gick datorn inte att rädda. Så i går fick jag för första gången sedan nyår bryta träningsschemat och i stället försöka leta upp ett nytt skötebarn.

Nu har jag hittar henne, men hon är inte billig. Med de program jag behöver för att kunna slutföra vårt företagsprojekt kommer jag landa på 30 000 ungefär. Sedan var jag tvungen att planera upp vårens nya redaktörsjobb och göra ett eget schema. Och sedan hade jag jättesvårt att sova - när jag väl gjorde det - drömde jag att jag jobbade hela natten, så när jag väl vaknade - vid 08.50 när Elin ringde och undrade om jag försovit mig - var jag helt slut.

Så himla märkligt att jag inte hört något av mina alarm. Trots att klockradion går i gång på P1 redan halv sju. Trots Metallicas "One" på mobilen, som är inställd på sex omgångar. Och trots att alla dessa sex omgångar är inställda på snooze. Måste verkligen varit klubbad...!

På hemvägen smet jag in och införskaffade mig en hederlig gammal väckarklocka. Med alla dessa larm kan jag väl bara inte misslyckas???

Om varför jag inte träffar någon

2011-01-18T15:36:00.001-08:00

Läser just nu Bob Hanssons reportagebok om kärlek. Mest för att den låg först i kön. Dock får den mig att fundera. Inte över varför jag inte har träffat - nej, träffar - någon. Utan snarare varför min omgivning anser det vara udda. I dessa tider finns ju alla möjliga socialt accepterade konstellationer - från tvåsamhet till tresamhet och bi- och homo- och transsexualitet. Så varför så svårt att acceptera min ensamhet? Min.

"Vad är det för fel på henne?" "Hon är ju redan 30.""Träffar du någon? Inte? Nähä. Men du, det är okej. Det ordnar sig."
Ni anar inte vad idiotiska kommentarer jag får. Det ÄR inget fel på mig bara för att jag gör vad jag känner för. Ja, jag ÄR 30, men har levt en tredjedel av mitt liv med män så jag behövde liksom paus. Och jag VET att det är okej - vad är det som ska ordna sig?

Vad som om möjligt är ännu mer irriterande är hur bitter jag hör att jag låter. Men tro mig: det handlar snarare om frustrationen i att inte få göra det jag vill. Men jag ÄLSKAR mitt liv och mig själv för mycket just nu. Och det finns ingenting som får mig att känna mig friare, än när jag får avböja diverse inviter för att jag verkligen inte är intresserad. För det händer faktiskt ofta. Det är inte det som är felet. Men mitt fokus ligger någon annanstans. Och DET är för mig, om något, helt okej.

Tänker ofta på den där reklamen: "Saknar du någon som glömmer soporna? Eller som gör skidbackar i osten?" Typ så. Den var bra.

Ett tag fokuserade jag enbart på att bygga upp ett hem, som bara var mitt, där jag skulle kunna stanna.
Nu, är det karriären som gäller - det kan däremot kritiseras; att jag delar in mitt liv så systematiskt - men det går faktiskt oförskämt bra nu.

Helt oväntat susade den kreativa chefen förbi mig i dag, med ett kort:
- Fia. Kan du följa med till kontoret. Nu.
Och strax efter, vd:n. Längst in. Dit folk bara går när det är allvar. Tror mitt hjärta stannade, samtidigt som hjärnan på några hundradels sekunder gick igenom senaste veckornas artiklar. "Har jag glömt något? Jobbat för långsamt? Skrivit något olämpligt? Fått klagomål?"

När chefen inledde med att säga att allt var lugnt och att det inte var någon fara, var jag säker: dags att gå. Men tji fick jag. I stället fick jag beröm och fick flytta upp ett pinnhål...! Nu är jag redaktör för företagets nya stora satsning i vår. Så mycket mer än så kan jag inte säga än. Får bli en cliffhanger.

Hur som helst; detta bekräftar ytterligare vad jag redan vet: jag ÄLSKAR att jobba. Hårt. Och att se resultat. Det är just detta jag har kämpat så länge för att få ägna mig åt. Så oavsett om min närmsta tid kommer att bestå av dag- och veckojobb på Schibstedt och kvälls- och helgjobb på Challenge Media Group och säkert tusen miljoner tårar, är det så värt det. Precis allt - varenda hundradels sekund ensamhet.

2011-01-18T15:35:00.003-08:00

2011-01-18T15:35:00.001-08:00

2011-01-18T13:54:00.001-08:00

2011-01-18T13:53:00.001-08:00

Schack matt

2011-01-15T03:26:00.001-08:00

Ligger i sängen och samlar energi till att sätta igång och lördagsjobba. Känner mig helt matt och vet inte hur det ska gå med det. Har varje dag hela veckan tänkt att jag ska sätta mig och avsluta vårt stora företagsprojekt. Men det är lättare sagt än gjort, att efter nio högintensiva timmar på redaktionen varje dag, gå hem och liksom börja om på nytt. Sen ligger jag i hårdträning och gymmar mån, ons, fre. Och sen måste jag ändå laga lunchlåda och lyckas gå och lägga mig i tid varje kväll, för att orka upp nästa dag. Och nästa dag. Och nästa dag.

Vet inte om det är åldern, men jag kan helt enkelt inte prestera lika bra längre, om jag inte får mina åtta timmars skönhetssömn. Och med det schemat går i princip veckans dagar upp i rök.
I går eftermiddag vankades det i alla fall tårtfest. Sedan jag och nya tjejen började har vår sajt slagit klickrekord två veckor i sträck. Och det ser jag som ett väldigt gott tecken. Samtidigt expanderar företaget hela tiden och har en mängd nya grejer på gång, något jag känner mig otroligt lyckligt lottad att få vara en del av.

Sen är jag fortfarande matt (men lycklig) efter flera veckors 30-årsfirande. Ska jag vara ärlig förväntade jag mig hushållsmaskiner och ålderskrisböcker och meningslösa prydnader. Därför känner jag mig oerhört rörd över hur alla har ansträngt sig och hur personliga presenter jag har fått. Inte för att presenter är grejen, däremot har tiden och energin och idéerna fått mig att känna mig väldigt, väldigt speciell.

Bästa 30-årspresenten. Tavlan av Irene Jarz som jag valde på överraskningsutflykten, med kvinnans olika roller i livet: kärleken, partypinglan, pajasen, studenten, modern.

Finaste kollaget över mina älskade kusinbarn Tuva och Tyra, som bästa Benjamin och Carolina tagit sig tid att fixa ihop. I love it - and you!

Sedan fick jag även rosor, en Europaresa till en valfri storstad i vår (!), en prenumeration, i-phone-tillbehör, dyra vinglas, kaffekoppar i retrodesign, pengar, pengar och åter pengar - samt en egenskriven låt av min morbror som är musiker med en egen studio. Texten var ett sammandrag av mitt liv fram tills nu och refrängen löd "Fia, Fia - vem? - oooh Fiiia". Ha ha. Kändes riktigt stort.

Sen, i lördags, var planen att vi skulle käka middag ute här i Stockholm allihop. I stället fick jag snabbt sno ihop en spontanbjudning här på Helga - annars hade det inte blivit något alls - och det visade sig som tur var bli väldigt bra till slut.

Är man flink fixar men enkelt till en fest - med tapas, ost och bål.

Första gästerna: Annica, Emelie, Kerby med sin fina Nicolinn.

Förhörsledaren på besök från Göteborg med intressant vän från UD.

Mys-Kjell med blandat söderfolk.

F d hyresvärdinnan och konsttjejen Sofia, med det glada Malmöparet.

Världens finaste present, från Kerby och Nicolinn. Måste säga att jag är förvånad över Kerbys goda smak, förmodligen låg malmöit no 2 bakom...?

Precis lagom till två entréer, från Kjell och Anders. Anyone up for it...?

Kosmetika är alltid väldigt kul att få - just eftersom det aaaldrig är någonting jag köper själv - så tack så hemskt mycket kära Emelie. I vår ska det experimenteras hejvilt!

Kvällen slutade så småningom på Strand. Kärlek och tack till er alla...!

Om svagheten för äldre män

2011-01-11T13:19:00.000-08:00

Jag har alltid varit svag för äldre män. Som är farbrorskloka och åldervisa - men ödmjuka - och som liksom låter en sätta sig till rätta i knät, med typ ett "nu ska jag minsann berätta hur det hela ligger till, min vän".

Länge var Justus Bennet på SJF en sådan journalistisk fadersfigur. Nu har jag träffat en ny man - och förälskat mig på nytt. Han heter Ronny Nygren och är kvällstidningslegend och korrproffs från Expressen och Aftonbladet.

Källa: http://www.medieutbildarna.se/

Först var jag skitnervös. Min chef Lasse hade beskrivit honom som korrekt och rakt på sak - med ofantligt stora jobb i ryggen - så jag förväntade mig ungefär att bli sågad vid fotknölarna. Istället stegade en ledig Bo Holmström-kopia in på redaktionen. Tog en kaffe och sjönk ner i soffan. Delade ut några väl valda texter han gått igenom och inledde med en rad fantastiska kvällstidningsanekdoter, om hur han och Guillo och resten av teamet jobbade på den gamla goda tiden när man ringde in sina artiklar. Och hur en kollega gett sig fan på att få in Fidel Castro i Fråga-fem-spalten - som var ny - men slutade med inte heller så pjåkiga Frank Zappa.

Jag tror jag svimmade en liten stund, där. Liksom i ren andlöshet.

Mycket skratt och mindre jobb, alltså. Men sedan till det bästa av allt. Han hyllade en av mina artiklar...! Mina artiklar, av alla. Känns visserligen banalt efter att nu ha läst hans artikel ovan om dramatiken den 11 sep - men trots allt jäkligt bra, eftersom jag fortfarande tampas med osäkerheten i min nya jobbroll. Tyvärr är jag funtad så - ju mer kritik jag får, desto mer sjunker mitt sjävförtroende, desto mer rör jag ihop saker, och desto sämre presterar jag. Nu sade till och med Jim att han tyckte att det var starkt jobbat, eftersom både han och Michal avrått mig från just den rubben, men att jag ändå kört mitt race. Kanske är jag alltså inte helt ute och cyklar, ändå...?

Dock hade Ronny Nygren även lagt märke till mina sämre prestationer, men dessa gick han igenom på ett så klokt och pedagogiskt och självklart sätt - utan minsta spår av att döma eller fördumma - att jag förundrades. Så en stor eloge, till honom. Jag lägger mig platt. Och beundrar honom. Dessutom är han en fantastisk skribent (följ länken vid hans namn ovan).

Hittade förresten en gammal artikel från Resumé, då mina två chefer - som f ö också är helt toppen - precis hade startat upp. (Det heter förresten inte startat upp, lärde jag mig i dag. Inte stängt ner, heller.) Kan vara kul att läsa, för de som inte riktigt förstått vad jag gör hela dagarna.

Södermalm i ett nötskal

2011-01-04T11:34:00.000-08:00

Haha. Tji får alla pretto-söder-kisar som bojkottar H&M och Zara och envisas med att uteslutande handla i SoFo-kvarterens second hand-butiker, bara för att bara klä sig i autentiska retrokläder med historia. Visserligen är jag starkt emot transnationella klädkedjor som understödjer barnarbete och omänskliga anställningsavtal. Men när även de begagnade H&M-kläderna börjar dyka upp i SoFo då? Är det inte då bättre med "äkta vara" ändå? Själv klär jag mig i det jag gillar. Och det brukar bli en ganska skön mix av H&M och SoFo.

Anyways, läste i Metro i morse om en man som fått sparken från Volvo för att han strax innan jul skrivit något olämpligt i stil med "snart är jag fri från det här dårhuset" på sin facebook-status. Kom igen. Är man så jäkla dum får man väl skylla sig själv...!

Dock kan väl inte jag få sparken om jag säger att jag stooortrivs på mitt jobb? Bara någon vecka efter mig började en jättego tjej som heter Elin, så nu är jag inte längre ensam tjej bland grabbarna. Michal, Jim, Elin och jag som utgör en av redaktionerna är ett superteam!
Däremot kanske det är en företagshemlighet att en viss b-skådis-och-f-d-kåkfarare-som-sägs-numera-vara-religiös-men-som-annars-är-allra-mest-känd-för-sin-replik-"han-är-luuuuugn"-i-en-ungdomsfilm-med-en-titel-som-skulle-kunna-vara-synonym-med-"Letarna"- flyttar-in-på-våningen-över-oss-och-startar-en-ny-blaska-med-en-titel-som-skulle-kunna-vara-synonym-med-"Tjuv"....? Är det det? Jag vet faktiskt inte...

Min julhelg i bilder

2011-01-02T14:08:00.000-08:00

Så. Efter fyra timmars kaos på Sthlms Central kom jag äntligen iväg. Tur. Efter en superstressig vecka på jobbet och efter att slutligen ha jobbat halvdag och utan lunch skyndat iväg bara för att spendera flera timmar på en iskall bänk och se hur min avgång undan för undan sköts fram, var jag redo att ge upp.

Sen så. Visserligen rullandes i tio km/tim ända till Norrköping pga "kö på spåret". Och med ett sista tvärstopp utanför Alvesta pga "tåg som blockerade infarten". Men fram kom jag slutligen - utmattad, hungrig och frusen - till en öppen spis, nykokt julskinka, och ännu mer snö.

Pappa bad om hjälp med granen. Jag försökte slänga upp pyntet snabbt och systematiskt, eftersom jag bara ville i säng. Men så jobbar inte min far, inte. Efter varje fågel eller smällkaramell jag hängt upp tog han ett steg bakåt, lade huvudet på sned och mumlade:
Tycker du den blir bra där, verkligen? Eller: Ska du inte hänga den längre ned?
Efter x antal kommentarer lät jag honom helt enkelt följa mina spår och ogenerat "rätta till" varje sak jag nyss hängt upp. Sådär gick vi. Runt, runt.

Och så till slut tog min far, kontrollfreaket, ett sista steg bakåt:
Sådärja. Nu ser den ju riktigt bra ut.
Varpå jag svarade:
Vad bra. Tur att jag inte är fem fortfarande.
Men han förstod inte vad jag menade.

Efter en god natts sömn packade vi ihop oss och drog österut, till kusinerna i Nybro.

Traditionell som vår släkt är hade en "extern tomte" hyrts in. När jag upptäckte det var jag underligt nog den att bli mest förfärad. Stod på väl tryggt avstånd när det var dags.
- Helt rätt, sade tomten. Man ska inte lita på främmande män i masker.
Precis. Kolla bara clowner och mimare. Och för att inte tala om bankrånare. Främmande män i masker är alltid så oberäkneliga. Det tycker inte jag om.

Plötsligt fick uttrycket "glad som ett barn på julafton" en helt ny mening. Pappa fick en systemkamera och kunde bara inte sluta leka - trots att mamma oupphörligen tjatade:
Är det inte min tur snart...?

Sedan var det dags att återgå till vardagen igen och jobb, jobb, jobb. Hela måndagen jobbade jag från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Först med intervjuer och artiklar, sedan med företagsbudgeten. Samma sak på tisdagen, tills jag inte fick mer. Mamma hade bjudit in folk. Bra där - ibland måste man tvinga mig - och man fyller ju faktiskt bara 30 en gång.

Efter tårtan väntade en överraskning - en utflykt med hemligt mål...!
Jag uppmanades att klä mig varmt och att packa en väska, med alla möjliga konstiga saker. Gästerna hoppade in i sina bilar och så rullade vi alla ut ur Växjö...

Först trodde jag att vi skulle isfiska i stugan, eftersom de sagt till mig att ta med yxa och hink. Sen, när vi började komma längre in i de småländska skogarna bland de små bondgårdarna, trodde jag vi skulle rida islandshästar. Det skulle vi inte.

Målet visade sig vara min favoritkonstnärinna Irene Jarz ateljé...! Hon har den mest kreativa arbetsplats man kan tänka sig. I anslutning till hästgården mitt ute i lugnet i skogen har hon byggt ett eget litet hus för sin konst. Bruna träbjälkar, vitt murbruk, mjuk belysning och glasfönster från golv till tak - i ett enda stort, ljust rum.

Mot ena väggen står en öppen kamin. Runtom på väggarna hänger hennes konst. Och mitt i rummet står hennes skrivbord. Det är den mysigaste och mest inspirerande arbetsplats man kan tänka sig. Om jag någongång bosätter mig på landet, ska jag bygga precis ett sånt här hus, med precis en sådan här plats.

Irene visade steg för steg hur hennes teknik fungerar. När hon var ung pluggade hon konst i Milano och influerades väldigt mycket av den italienska kulturen. Idag är hon en av få svenska konstnärer som använder den här grafiska metoden. Till stor del eftersom den består av så många steg. Därmed är den ett uråldrigt, unikt hantverk. Och kanske är det därför jag tycker så mycket om resultatet.

Såhär ser tryckplåtarna ut. Irene falsar själv in motiven med nålar.

Sedab får de vila i ett vätskebad och därefter kan plåt för plåt täckas med oljebaserade färger. Olika plåtar har olika färger och trycks på samma papper till en bild.

Slutresultatet blir som ni ser helt fantastiskt! Färgerna blir oerhört intensiva, men framför allt tycker jag om motiven. Irene Jarz målar nästan uteslutande människor och ständigt finns den italienska ådran kvar i form av masker och kostymer och sminkningar.
Jag introducerades för hennes konst redan på dagis, när vi var på studiebesök i första ateljén. Sedan dess har jag varit såld, men aldrig haft råd att köpa något eget.

Nu fick jag välja vad jag ville. Världens bästa 30-årspresent. Jag valde en jättevacker tavla, som symboliserar kvinnans olika roller i livet: studenten, partytjejen, flickvännen och modern.
Utöver det fick jag en Europaresa till en valfri storstad någongång i vår.

Sedan gick vi hem och korkade upp champagnen och åt trerätters. Mina päron är de bästa. Egentligen hade jag inte tänkt fira, men de insisterade och gjorde dagen helt oförglömlig.

Sedan var det bara att återgå till jobbet igen. Hela onsdagen och hela torsdagen. Först på tåget hem till Stockholm och sedan raka vägen till kontoret. Ganska tajt.

När fredagen och nyårsafton väl kom hade jag för först gången under hela julen, bestämt mig för att ta helledigt. På dagen var jag bjuden på vinlunch, men efter att ha kommit hem sent på torsdagen och insett att jag var tvungen att handla och packa upp och öppna post och ja,... Jag orkade bara inte. Stupade istället i säng på torsdagen och fortsatte sova halva fredagen. Skönt. Behövde verkligen det.

Sedan mötte jag upp kusinerna Petersson på kvällen istället. Och det gick lika bra det.

Då festade jag till det ordentligt, något jag verkligen tycker jag är värd. Går finfint nu.

Finbesöket från Malmö fick bli min bordskavaljer för kvällen.

Sen fick jag någon skum stalker från Australien efter mig, som lyckades ta sig in på varenda bild Anchi och jag försökte ta...

Det här är det enda jag lyckades få på mig och Annica själva - och då har jag ändå klippt bort människan i Photoshop...!

Nähä. Där var han igen. Annica kallade honom "Animal". Det gillade han inte riktigt. Jag tyckte det passade ganska bra, men drog till med "Warewulf" istället. Det förstod han inte alls.

Jul på Centralen

2010-12-23T07:25:00.001-08:00

Ser ut som om mitt julbord blir pizza och vitlöksbröd på Centralen. Påbörjar nu min tredje timma här...

Famlar i mörkret.

2010-12-20T23:32:00.001-08:00

Just nu: famlar i mörkret på jobbet. Det är strömavbrott till 10.

G-g-glad snyft

2010-12-20T15:01:00.000-08:00

Jag har fått lusten och glädjen och skärpan tillbaka. Jag går på högvarv och sover därför dåligt, men känner mig trots allt knivskarp på dagarna och kan hoppa från ämne till ämne inom loppet av några minuter och ändå blixtsnabbt producera en färdig artikel på två röda. På kvällen går jag hem och jobbar vidare med företaget. Just nu bara flödar det idéer ur mig - fullt genomförbara sådana - och så bra att jag ständigt måste gå runt med penna och papper för att inte riskera att låta de sväva iväg och dunsta bort i kylan.

Tänk så snabbt det kan gå ändå. Ett tag trodde jag på riktigt att jag fått en hjärntumör som låg och tryckte någonstans där bak. Ibland förstod jag inte ens vad folk pratade om. Men det var bara min hjärnbalk som var allmänt understimulerad och liksom i ren protest bara stängde av.

En av min finaste vänner sände mig idag ett klipp. Och plötsligt fann jag mig leendes med tårarna strömmande nerför kinderna. Den var så fin, han är så fin. Och jag blev så rörd - kanske för att den utstrålar en sån frihet och självuppfyllelse. Precis vad jag känner nu. Jag är bara så...
...G-g-glad *snyft*. Typ.

Blir nästan lite religiös (kanske blir man faktiskt lite stenad på stresshormon - precis som man blir på adrenalin och olika endorfiner?)
Vi människor är trots allt av samma skrot och korn. Oavsett snökaos och a-kassa och förorenat vatten och terrorhot och krig och naturkatastrofer. Tänk bara en så simpel sak som att ha rytmen i blodet gemensamt och att kunna enas i en enda lång dans.

Insnöad

2010-12-19T05:30:00.001-08:00

Läste i morgontidningen i sängen att det skulle snöa minst en halv meter i Sthlm idag. Drog isär gardinerna, möttes av detta och blev för ett ögonblick jäkligt rädd.

Sen tittade jag ut och ner och insåg att det bara bildats en liten vall på fönsterkarmen - att det fortfarande var åtta meter ner till gatan och nästa vall - och tänkte "thank god, I'm still alive!"

The game is on

2010-12-18T07:24:00.000-08:00

Känner mig splittrad. Gränserna mellan vad som egentligen är vad i mediebranschen blir idag allt mer subtila - och därför blir det med min bakgrund som både informatör och journalist - väldigt förvirrande. Subjektivitet ställs mot objektivitet. Och etik och moral mot det faktum att jag faktiskt har ett ganska stort bolån att betala.

För er som inte riktigt förstår vad jag talar om: den tjänst jag har nu drar snarare åt copywriting än journalistik. Som copywriter utformar man texter och bilder för ett särskilt syfte, ofta i reklammässiga sammanhang, med både tydliga avsändare och tydliga målgrupper. Som journalist har man däremot alltid ett objektivitetskrav på sig. Det innebär att man alltid måste höra båda sidor och producera så neutrala texter och bilder som möjligt. Det gör alltså att många tycker att jag undergräver "den rena journalistiken" på något sätt.

Samtidigt är konkurrensen skyhög. Och därför tycker jag mig inte ha råd att vara allt för kräsen. Det jag gör är att lära mig helt nya sätt att skriva på - kvällstidningsgenren - och skapar viktiga kontakter för livet. Som omväxling är det jättekul med kommersiell informationsproduktion och jag är noga med att aldrig anta mig uppdrag jag inte kan stå för. Jag lär mig att skriva snabbt och rappt, och att snabbt hoppa från ämne till ämne och ändå hitta "grejen".

Ändå har det varit väldigt turbulent de senaste veckorna och jag har fått försvara mig och motivera mig och höra allt från att jag inte förtjänar det här, till att jag är en hycklare.
Känns supertråkigt eftersom jag till viss del håller med i kritiken, men ändå trott att dessa människor ska vara mina yrkesmässiga vänner som försöker kämpa sig fram på samma arena. Samtidigt kan jag inte vara annat än glad; äntligen kan jag försörja mig - så att det räcker och blir över - och då spelar faktiskt inte avundsjuka och löst skitsnack någon större roll. Och sticker det i ögonen, sluta läs! "Det här är min URL", som min vän Bengt brukar säga.

Hur som helst, saker och ting går skitbra. Och jag tycker visst att jag förtjänar det. Folk vet inte vad jag har gått igenom det senaste året. Enda problemet jag kommer behöva tampas med nu, är hur jag ska orka prestera mitt bästa på jobbet och samtidigt inte tappa företaget. Äh, det blir nog bra, känns som ett lyxproblem. Det är stor skillnad på att anta sig uppdrag för att man behöver mat, än att anta sig uppdrag för att man tycker det är kul.

Så lite smygreklam; alla ni som behöver hjälp med någon form av texter, bilder, layout eller webbgrejer - hör av er till mig, Tove eller Bengt! Kan handla om allt från featurreportage till marknadsföring. Vi löser det mesta och är grymma:) The game is on,...!

Sofia Petersson
Vd och journalist
+46 (0)701-43 44 24
challengemediagroup@gmail.com
http://www.challengemediagroup.se/
(under uppbyggnad)

Plötsligt händer det

2010-12-15T14:33:00.001-08:00

Hösten har varit helt galen, som ni vet. Men plötsligt händer det. Och så är man en 8-till-5-knegare, som alla andra.

Livet är ironiskt. Samma dag - jag upprepar - SAMMA dag som starta eget-bidraget gick igenom - efter drygt fem månaders kamp - ringer telefonen:
- Hejsan, det här är L---- från Minimedia. Vi har en gammal ansökan här från dig och undrar om du är intresserad av en tjänst som multimediajournalist hos oss?
Jag: ... Jaha oj. Nu blev jag helt överrumplad. Var ringde du ifrån sa du? Det måste varit ett tag sedan jag skickade den där ansökan...
L: Ja, ha ha ha. Det var det, men vi har sparat den. Företaget heter Minimedia och arbetar med redaktionell marknadsföring på Aftonbladet.se och SvD.se. Vi gör även branschtidningar, webbsidor, webb-tv och appar.
Jag: ... Okej...
L: Men får jag fråga, vad gör du nu?
Jag: ... Just nu ska jag precis ha styrelsemöte och menar du annars så har jag precis startat en frilansgrupp...
L: Jamen det är ju utmärkt! Då kan du frilansa genom ditt företag - precis så mycket och lite du vill.
Jag: Men gud vad roligt, låter perfekt!
L: Javisst eller hur, kan du börja i morgon?
Jag ... Eh nja, nej jag har en obokningsbar biljett till Malmö på fre för ett inbokat reportage...
L: Jamen då kan du ju komma in och provjobba i morgon (tors) och så ses vi på måndag morgon igen! Vad sägs om nio i morgon...?
Jag: J-ja ok... Absolut.

Numera - några veckor senare - är jag anställd som webbredaktör på heltid, på avdelningen MediaUpdate som producerar artiklar på Aftonbladet.se, SvD.se, samt i Aftonbladets bilagor. Känns fantastiskt kul, att faktiskt få gå upp varje morgon och gå till en redaktion - som dessutom består av helt fantastiska killar och tjejer. Tempot är högt och jag lär mig MASSOR - en helt ny typ av genre. De två initiativtagarna och ägarna är stora namn i branschen. Den ene var tidigare nyhetschef på Aftonbladet, den andra startade Sportbladet, och idag äger de tillsammans med Schibstedt det här företaget.

Det bästa av allt är att jag lyckats förhandla mig till att få varannan fredag ledig, så att jag inte helt behöver ge upp mitt eget företag. På så vis kan jag alltså både äta kakan och ha den kvar. Nästan för bra för att vara sant. Är så himla lycklig. Plötsligt händer det.

Nytt jobb

2010-12-01T03:53:00.001-08:00

Har hänt mycket sen sist. Utsikten från nya kontoret. Inte helt upplyftande. Men det är okej. Huvudsaken är att jobbet är det.

Idetorka

2010-11-22T15:27:00.001-08:00

Känner mig fullständigt kreativt dränerad. Allt strul med Arbetsförmedlingen, Facket, Försäkringskassan, Bolagsverket och Skatteverket har liksom sugit ur mig all energi, och nu när vi ÄNTLIGEN har fått vår f-skattsedel känner jag mig helt tom. Vårt första stora projekt är nästan klart och när jag nu inte kommer på en enda genomförbar reportageide känner jag så smått paniken stiga... Alltid denna hets.

Efter att ha fyllt i månadsrapporter och budgetar och kontouppgifter och researchat hela dagen i blindo har jag nu gett upp och ligger bara helt passivt i soffan och spelar arkadspel. Livsfarligt, jag blir helt beroende. Särskilt av såna där systematiska, enformiga som Tetris och Bubbles. Kan liksom bara inte sluta.

Actionspel ska vi inte tala om...! Motsägelsefullt nog är jag helt besatt i krigsspel. Jag menar, jag är ju en utpräglad pacifist som i möjligaste mån undviker konflikter. Ändå bara ÄLSKAR jag det metalliska rasslet när man laddar om. Smattret av en riktigt tung kulspruta. Eller explosionen när en granat träffar sitt mål. Så jävla äckligt. Jag hör ju själv hur sjukt det låter. (Kan det vara undanträngda aggressioner just pga att jag försöker undvika bråk...?) Hade spelen gäckat andra sinnen hade jag säkert också "älskat doften av napalm på morgonen".

I alla fall är jag för tillfället helt in to "Air Assault", där man får meja ner talibaner och ryssar i Afganistan. Politiskt inkorrekt eller ej. Jag tycker i alla fall det är otroligt bra gjort för att vara en gratisapp och skriker högt i triumf när jag träffar krypskyttarna på första skottet eller hinner spränga upp de orangea självmordsbombarna innan de når mig. Och för att inte tala om när jag slår eget personligt rekord och når ännu en bana. Det är spänning. En jäkligt meningslös sådan. Men ändå.

2010-11-22T15:01:00.001-08:00

2010-11-22T14:54:00.001-08:00

Vi 80-talister är lyckligt lottade

2010-11-14T15:41:00.001-08:00

Har som sagt legat sjuk hela veckan - vilket var tur - eftersom jag bara hade 280 kr kvar på kontot efter Göteborg. Men det är bra. Uppenbarligen klarar man sig en hel vecka på det - om man typ äter skitdåligt och kedjar fast sig i sängen och bara jobbar.

Idag bestämde jag mig i alla fall för att bryta husarresten och sticka ut näsan. Gick på kafé med min kusin och hennes mamma. Hon var orolig. Hon tyckte att vi drabbats av "Stockholms-stressen". Hur ser den ut? tänkte jag, som ju bara legat och jobbat i sängen en hel vecka.

Men i alls fall; tack gode Gud för iPhonen. Den har skonat mig från den allra värsta febertristessen. Så sjukt mycket roliga och galna och konstiga appar det finns! Det är fan inte klokt. Nu har jag allt från "Sveriges Most Wanted" till virtuella singla-slant-funktioner och födelsedagsljus som ska blåsas ut på riktigt. Herregud.

Tänker återigen tillbaka på mammas knatter på den gamla skrivmaskinen, som hon skrev hela sin avhandling på när jag var liten. Tänk om någon hade berättat för henne att det sedan skulle komma en Macintosh, så man slapp tippex utan kunde såväl sudda som klippa och klistra digitalt, och så man kunde printa ut felfria sidor (på skrivare som visserligen kunde välta skrivbord när de drog igång och på papper som man var tvungen att sitta och riva isär, ett och ett). Eller att det senare skulle komma en ännu smidigare dator, som man kunde bära med sig eller sitta och jobba med i knät, i soffan framför tv:n. Eller ytterligare några år senare, ett världsomspännande digitalt nät och sedan även en pytteliten bärbar telefon, som styrdes via kroppsvärme och med vilken man kunde koppla upp sig mot detta nät och göra allt från att beställa hämtmat till att kolla tågtider med en enda fingerrörelse. Bokstavligen.

My god alltså. Undra om hon skulle väntat ett par år då? Är ju helt sjukt vad vi 80-talister har fått vara med om.

Och så är det den här telefonen. Dock måste jag klaga på dess urdåliga antenn (och Telenor). Sen är min T9-funktion helt ur gängorna. Flera gånger har det hänt att jag istället för att skriva "den är asdyr" har skrivit "den är assyrier", vilket ni kanske förstår både har blivit pinsamt och obegripligt. Och när jag sedan ska förklara att det är min T9-funktion som är helt knäpp har det blivit "sorry, det är min G8". Hm. De där jävla amerikanerna, asså. Snacka om indoktrinering.

En höstvecka i bilder

2010-11-08T05:38:00.000-08:00

Sitter insvept i mitt duntäcke och försöker jobba. Jag har asmycket att göra, men är helt matt. Känns som om jag har stora köttsår i halsen, och varje gång jag hostar river det till och smakar blod. Förra veckan var väldigt intensiv. Men det är sååå värt det. Jag är jättelycklig.

Först var jag kattvakt till lilla Marilyn, som kräver massor av kärlek och uppmärksamhet. Hon ville mysa, jag ville jobba. Lösningen fick bli att hon fick ligga innanför tröjan, medan jag jobbade med datorn i knät framför mig. Funkade fint.

Sen kom den lilla sträva tungan fram. Och det är inte lätt att koncentrera sig när någon hela tiden slickar en på halsen. Så istället gjorde jag en egen liten mysplats till henne i höstsolen i fönstret. Det gillade hon och kunde snart ligga och mysa där helt själv.

Även små katter behöver få komma ut och röra på sig. Vi har verkligen haft en jättefin vecka ihop, men efter att ha jobbat hårt och blivit väckt varje natt och morgon av ett par små tassar i ansiktet, blir man ganska mör. Nu är hon i tryggt förvar hos vår webbdesigner Joel.

Sen kom en gammal kursare på besök från Malmö, som inte kräver den minsta uppmärksamhet, men som jag vill spendera tid med...

... Så det blev fika och sushi och vin och häng hos mig. Den här fina killen har ett hjärta av guld. Synd att han inte fattar det själv.

Även Kerby kom förbi en sväng. Vi hängde hos mig, lekte med Talking Tom, och ett tag kändes det nästan precis som om vi var tillbaka i studentrummet i Uppsala...

Sen Le grande finale: tidigt morgontåg till Göteborg, där jag slöt upp med den gamla Växjö-ligan som jag inte har sett på tio år. Vi fyller alla 30 i år, så symboliskt kändes det väldigt lägligt att ses.

Underbar spa-dag med ansiktsbehandlingar, massage och massor att ta igen...

På kvällen tog vi en fördrink i loungen och gick sen ut och åt middag och bara pratade och pratade och pratade. Kändes till en början lite overkligt att ses igen, men ganska snart var det som om vi aldrig hade varit ifrån varandra - bortsett från nya dialekter, sysselsättningar, män och barn.

Så skönt. Jag har varit nervös för detta. Gruppdynamik och tonårsstrul och tjejfasoner och gamla minnen är ingenting att leka med. Men det var inga hard feelings från någon. Alla hade tvärtom inställningen att alla har växt ifrån varran och har nya liv och att det är okej. Och tjejernas karaktärer var precis så som jag minns dem, kanske bara något förstärkta. Jag kände mig hemma och hade fantastiskt kul och hoppas att vi kan fortsätta ses såhär. För de här tjejerna fanns med under en väldigt viktig del i mitt liv och betyder väldigt mycket för mig.

Sen, efter en sju timmar lång bussresa från helvetet kom jag hem till två jättevackra vita rosor i en vas i mitt fönster och två smarriga Ben & Jerrys i min frys. Fina, fina Patrik! Du är välkommen tillbaka när som helst och jag hoppas det blir snart - for good.

Vad jag är lycklig över att ha så fina vänner. Jättelycklig.

Squash, sushi och spinneri

2010-10-31T14:57:00.000-07:00

Ärligt talat blir jag mörkrädd när jag tänker på hur få saker som har fungerat som de ska i den här processen. Och då menar jag inte att det är vi som har gjort bort oss. Nej, jag snackar om de statliga och kommunala organisationer som har varit involverade. Olika beslut som har tagits olika på olika grunder. Och olika besked som har getts olika av olika människor. Det är fan inte klokt. Hur kan det få vara så i ett civliserat samhälle?

Ta Bolagsverket. Då jag inte hört något från dem på ett bra tag, bestämde jag mig för att själv ringa upp. Beskedet jag fick var att ett beslut skulle ha skickats för längesedan, men att min mailadress kommit bort. Det värsta var dock att vi fått avslag på företagsnamnet, trots att jag kört det i verkets kontrollregister innan jag fyllde i ansökan.
- Jamen det är inte tillförlitligt. Vad jag kan se har ett brittiskt bolag tagit patent på namnet i hela Europa, svarade telefonisten.
- Okej,... Men varför har ni den tjänsten på er hemsida då...?!
- Eh,... (Mummel)...
- Ursäkta, nu hörde jag nog inte riktigt...?
- Eh,... (Ännu mera mummel).
- ... Jahadu. Men jaja. Lycka till med det du.

Usch. Förlåt. Jag vet att jag har varit jäkligt gnällig på sistone och att det såklart inte är särskilt kul att läsa om. För eftersom jag vet hur många av er som följer mig här, samtidigt som jag har noterat att antalet kommentarer nästan har sjunkit till noll, inser jag att jag gräver den här bloggens grav... Så förlåt, ska verkligen försöka skärpa mig och ta och skriva något intressant för omväxlingens skull!

Hur som helst... På lördagen tog jag ledigt. Åkte till Enskede med Annica och spelade squash, och bjöd därefter på trerätters och rosé; skagentoast, sushi och minicupcakes. Avslutade senare kvällen med Dagens och dans, nere på Imperiet. Och genast kändes det bättre.

Under dagen hade någon ställt ut en fullt fungerande riskokare i byteshyllan, så den här gången blev riset perfekt. Annars går det bättre och bättre för var gång. Övning ger färdighet:)

Och just det. Tove och Stoffe åkte till Egypten i lördags, så nu är jag tillfälligt "med katt". Ett litet yrväder vid namn Marilyn, som snarare påminner om en liten känguru när hon ligger här innanför tröjan och spinner. ...Har egentligen aldrig varit någon kattmänniska. Men när det här varma pälsknytet blir lite sömnigt och tultigt och rullar ihop sig mot min hals framåt kvällen, slår mitt gamla hundhjärta ändå ett par extraslag...

Zzzz

2010-10-28T07:19:00.000-07:00

Vaknade med en så tung ångest att jag inte ens kunde slänga benet över sängkanten och gå upp. Jag orkade bara inte. Pallade bara inte. Bara vände mig om i sängen och somnade om.

Det är inte alls en dans på rosor att starta eget. Att det skulle vara "enklare än vad man tror" som det sägs i alla hurtfriska annonser är fel. Man ska fylla i hundratals blanketter, få igenom hundratals beslut, sätta sig in i hundratals regler och lagar, och kolla upp hundratals priser på allt från försäkringar och företagskonton, till marknadsföring och webbhotell. Och sen ska man jaga uppdragsgivare. Och förstås även utföra uppdragen. Och det är skitjobbigt. Jag är skittrött.

Sen är det den där ständigt psykiska stressen. Hjärtat som bultar. Insomnian. Känslan av att inte ha tid till sitt eget liv. Att man måste skriva in i kalendern, om man ska äta middag med en vän. Och träna har jag inte hunnit göra på evigheter.

Bättre blir det inte av att såväl Tove och Stoffe, som Kerby och Nicotin åker på flera veckor långa solsemestrar i Egypten respektive Kambodja. Jag är skitglad för deras skull. Men tycker samtidigt synd om mig själv. Det får jag. Jag förtjänar det. Vänder mig om i sängen och somnar om. Kanske blir det bättre när vi faktiskt får lön för mödan. Men vi har fortfarande inte sett röken av vår F-skattsedel.

Om vänskap

2010-10-19T15:02:00.001-07:00

... Hur definierar man vänskap? Och vad gör man om någon som man betraktar som en vän, har en helt annan föreställning av vad vänskap innebär? Jag vet inte.

Har grubblat en hel del på det. Vissa försöker bestämma över mig, som om jag vore en ägodel. Vissa förföljer mig, som om jag vore den enda i världen. Och vissa lämnar mig, för att jag har en slags Tourettes och alltid måste säga sanningen. Oavsett.

Det sista har jag tänkt extra mycket på. För, för en tid sedan sårade jag en skitfin vän. Riktigt, riktigt illa. Och självklart är jag ledsen. Mest för att hon inte förstod, att jag faktiskt hade skitit i vilket om det inte vore just för att hon var så himla fin. Liksom, en bortkastad talang.

Saknar enormt och tänker på henne allt oftare. Kanske för att jag har ett gammalt vykort vilandes i skrivbordslådan, som bara blir äldre och äldre, eftersom jag själv är så rädd för att bli sårad. För det gör ont att bli missuppfattad. Och det gör ont att bli avvisad, när det känns som om man är den enda som är rak nog att våga säga det alla andra tycker bakom personens rygg. Ändå får man bara skit. Så vad tjänar det till liksom...?

Jag vet inte. Ibland tänker jag att en bra vän kanske ser mellan ögonen. Och liksom spelar dum och stryker medhårs och låtsas som ingenting. Eller...? NÄÄ. Tyvärr. Jag KAN bara inte. Jag ÄR bara inte sån. Så hur jag än vrider och vänder på det, ångrar jag ingenting. Jo - sättet det kom ut på - men inte det jag faktiskt ville förmedla. För jag kan inte komma till någon annan slutsats än att en riktig vän alltid, alltid säger sanningen. Och att en riktig vän inte skulle vara en riktig vän, om han eller hon bara sade det som den andra ville höra. För det vore i princip samma sak som att ljuga. Och jag hatar lögner. Verkligen hatar.

Detta är min övertygelse och min förbannelse. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, trots allt, för jag skulle själv inte vilja bli behandlad på något annat sätt. Något annat skulle liksom förolämpa mig.

Så kära vän - eller ovän - om du av en händelse skulle läsa detta - vilket jag vet att du gör men aldrig, aldrig skulle erkänna - förlåt mig för att jag är en för liten människa för att skicka några ynka rader på ett kort. Vet ändå att jag tänker på dig - mycket - och att det är okej. Jag förstår dig. Men oavsett, önskar jag dig allt det lugn och den styrka och tro och kärlek, som jag enbart tycker att du förtjänar. Sen får du tycka vad du vill. Mina känslor är enbart mina.

Kvalitetstid

2010-10-16T07:18:00.001-07:00

GeoTagged, [N59.33334, W18.07722]

Mamma kom fram till slut. Hade en riktig tjejkväll med te, kantarellsmörgåsar och skvaller. Idag har vi second hand-shoppat, promenerat runt i solen och varit på en Tjechov-pjäs på Dramaten. Nu te och smörgås i gamla stan och ikväll indiskt på Shanti. Lilla mamma. Hon är min bästa vän i livet. Precis vad jag behövde.

Terrorattack eller snökaos?

2010-10-15T08:34:00.001-07:00

GeoTagged, [N59.32699, W18.06686]

Sett fram emot en skön helg med päronen. Men pappa är utarbetad och mamma lost i vimlet.

Hörde att det snöat i Uppsala och SJ blir som vanligt helt lamslagna...

Kvällsjobb

2010-10-11T14:45:00.001-07:00

GeoTagged, [N59.34811, W17.88341]

Haft projektmöte med vår webbdesigner idag och sedan jobbat kväll hemma hos Tove i Blackan, med maskoten Marilyn.

Abrupt uppvaknande version 2.0

2010-10-10T11:48:00.000-07:00

Återigen ett oerhört surrealistiskt uppvaknande i morse. Men gud. Den här gången stod en av Sveriges mest framstående författare och regissörer utanför dörren. I klass med Bergman. Så framstående att jag inte ens vågar skriva ut hans namn, om han skulle hitta det här inlägget.

Så otroligt pinsamt. Jag och Annica hade haft filmmaraton till på morgonen och låg i godan ro snarkandes huller om buller i min bäddsoffa. Klockan tio ringer det på dörren. Precis som förra gången kastar jag mig halvnäck och yrvaken ut och öppnar. Där möts jag av en äldre, mycket stilig vithårig herre med prydlig mustach, hatt och portfölj.
- Goddag. Säg mig, vart befinner jag mig??? frågar han skarpt, på en gammalmodig och utpräglad Sthlms-dialekt, som skvallrar om att han är van att beordra folk men kanske inte direkt i de här kvarteren. Han är upprörd och väntar inte direkt på svar. Kastar en blick på mina bara ben och ser lika obesvärad ut som jag.
- Jag ska ha möte här, men var håller alla hus??? Och vem är ni???
Jag fattar ingenting, men känner mig ganska irriterad.
- ... Ja, vem är ni själv...??? frågar jag lika skarpt.
- Ja ursäkta, jag heter B---t L----kvist och jag ska ha möte här med P-r L----kvist-samfundet. Men var håller alla hus???

Då går det upp för mig. Framför mig står sonen till en avliden svensk nobelpristagare i litteratur, nära vän till Börje Ahlstedt (som jag f ö såg på Dramaten förra veckan), och som har regisserat bl a Gösta Berglings saga, Röda rummet och Hemsöborna. Gulp. Drar morgonrocken tätare om mig och liksom sjunker ihop. Typ en halvmeter eller så.

Mamma är ordförande i detta samfund och ska låna min lägenhet nästa helg, för att sammanträda i. Försöker så sakligt som möjligt förklara att det är nästa söndag, men Bergman-kopian reagerar precis så som jag har befarat.
- Nej, det är idag! Idag är det! Hör fröken inte vad jag säger??
- ... Jo. Fast, jag är ledsen. Det är faktiskt nästa söndag...
- Men herregud...! Jag som inte har tid till...! Jag har som har stannat i Stockholm bara för att...! ... Men har ni ingen telefon att ringa från?!
-... Eh,... Jovisst... Kom in, kom in! Jag kan slå numret... stammar jag och lotsar Bergman-kopian in i hallen och - med en blick på Annicas rufsiga hår och nakna ben, gårdagens tekoppar och skrynkliga godispapper i det mörklagda vardagsrummet - snabbt vidare ut i köket.
- .... Eh, slå dig ner här så ska jag ringa med en gång!
Lägg märke till att jag säger "slå dig ner" och "med en gång". Vet inte varför. Men han pratar som om att han är från en annan tid och ett annat liv. Tror liksom att han inte ska förstå mig annars. Men Bergman-kopian slår sig inte ner. Han slänger upp portföljen på mitt köksbord och lutar sig demonstrativt mot köksbänken och bara väntar. Skräcken.

Det tycks dröja en evighet innan någon svarar. Tuuut. Tuuut. Tuuut.
- Jamen hej Sofia! svarar mamma.
- JahejdueeehjoB---tL----kvistärhär... säger jag i ett enda andetag.
- (Förvirrad tystnad)
- ...Menhördueeehdukanskekanpratamedhonomsjälv?
-... Jahaeeehmenjojojojavisstjavisstjavisst....!
Jag lämnar över luren till Bergman-kopian och skyndar tillbaka till Annica och försöker nervöst fnissandes förklara läget. Hon bara mumlar.
- ... Ska du inte bjuda honom på lite kaffe...?
Kaffe?! Bergman-kopian står nu och skriker i telefonen. Gestikulerar och ojar sig och tar sig för pannan. Och det sista jag hör innan han slänger på luren är någonting om att han (precis som stackars Tove) yrat runt och letat efter rätt lägenhet och att nu skiter han i det här. Kaffe?! Aldrig i livet! Jag vill bara att han ska gå.
- ... Alltså, jag ber så hemskt mycket om ursäkt...! försöker jag i farten när han stormar ut.
- Varför då?! Det är ju inte ditt fel, det är de där jävla idioterna...!
And like that, his gone. När mamma ringer upp, har han redan drämt igen dörren efter sig och försvunnit. Och trots att mamma låter ganska skakad brister jag ut i ett hysteriskt asgarv.

Herregud. Är alla regissörer sådär överdramatiska?

Kapad telefon

2010-10-09T04:58:00.000-07:00

Min telefon blev kapad igår. Och stackars Bengt fick ett ytterst schizofrent sms, samtidigt som han tydligen var hemma i Morgongåva och skulle visa upp sin flickvän för föräldrarna...
- Hej.
- Det var Kristoffert.
- Bara skoja, det var jag. Min lilla nallebjörn...
- Sluta! K är full.
- Bara skoja igen. Grrr...
- Uzuxwodpwqp.
- Moja kochanieå.
- Jag är ledsen Bengt. Kristoffer kan liksom inte sluta tänka på dig.
- Puss.
- Va fan förlåt. LYSSNA INTE PÅ DEM!

Styrelsemöte

2010-10-07T06:27:00.001-07:00

GeoTagged, [N59.30920, W18.06876]

Stort styrelsemöte på gång, hemma hos mig. Idag ska vi gå igenom de allra sista grejerna. Och om ni är uttråkade på dessa ett-steg-närmare-vårt-mål-inlägg. Tänk då på oss...!

Extrapris!

2010-10-06T07:41:00.001-07:00

GeoTagged, [N59.30916, W18.06831]

Passa på. Nu har vi extrapris på "dräckter". Vi är lite galna ibland sådär.

Keep away. I mean it.

2010-10-05T04:40:00.000-07:00

Öööh. Lätt schizofreni. Igår total lycka. Idag ångest, obehagskänslor och irritation. Känns bokstavligan som om jag kokar inombords. Och det är inte ofta. Så keep away. I mean it. Jag måste få vältra mig i min ångest ifred.

Jag hatar, hatar, hatar människor som...
- ... hycklar, utan att kunna erkänna det.
- ... inte kan läsa av tydliga sociala signaler.
- ... pratar som att man är bästa vänner bara för att de är så jäkla ensamma och trista att ingen annan orkar med dem.
- ... är konsekvensetiska och rättar historien efter situationen.
- ... alltid ska veta bäst och aldrig kan erkänna att de har fel.
- ... inte kan ta kritik som något konstruktivt.
- ... ljuger, för sig själv och andra, och dessutom om att de ljuger.
- ... frågar saker de inte vet, för att sen låtsas som om de redan visste.
- ... frågar saker och sedan inte lyssnar på svaret.
- ... som oavbrutet avbryter.
- ... är snåla och ständigt försöker smita undan gemensamma utlägg.
- ... blir intresserade av en så fort det börjar gå bra för en.
- ... snackar skit om andra bara för att de är så jäkla osäkra i sig själv.
- ... trycker ned andra offentligt bara för att må bättre själva.
- ... segar sig fram på trottoarerna i rusning.
- ... i t-banan som helt ogenerat stirrar på en.
- ... stannar upp precis utanför t-banan och funderar på vart de ska, så ingen annan kommer ut.
- ... som knuffar sig fram utan att säga förlåt.
- ... som antingen är lata eller osjälvständiga och behöver hjälp med allt.

Vet hut, människor! Prata inte med mig. Sådär. Mycket bättre.
Och ok, fair enough. Jag försöker sluta röka.

Rimmad lax och vitt vin

2010-10-04T13:09:00.001-07:00

GeoTagged, [N59.32304, W18.06860]

Rimmad lax, gräddstuvad dillpotatis och vitt vin. Middag på Järntorgspumpen i gamla stan, som för en gångs skull anstår en stackare som levt på bröd och flingsalt i 12 veckor. Ja. Jag lovar att sluta tjata om det snart. Jag är bara så fantastiskt, fantastiskt glad.

Toves nya baby

2010-10-04T06:50:00.001-07:00

GeoTagged, [N59.34029, W18.08236]

Tjiho! Äntligen...! Affärsplanen är godkänd. Har varit på starta eget-kursen för kvinnor hela förmiddagen och sitter nu hemma hos Tove och Christopher på Nybrogatan. Tove stickar en jättefin röd mössa åt mig och jag leker med hennes 9 veckor gamla baby Marilyn. Vi har förlängt söndagen lite...

2010-10-04T06:42:00.001-07:00

Söndagspromenad och semester

2010-10-03T15:08:00.001-07:00

GeoTagged, [N59.30921, W18.06876]

Tvätt- och städdag. Jag tvättar och städar alltid på söndagarna, för jag tycker om känslan av att allt är nytt och fräscht inför den nya veckan.

Sedan kom Kristoffer - hädanefter kallad Kerby eftersom Kristoffer är för långt, Kriss för vasst med min småländska och Koffe är upptaget- med kanelbullar och kaffe. Vi tog en lång söndagspromenad till Vita Bergsparken och slog oss sedan ner på thairestaurangen Koh Panyang i SoFo. Grymt ställe! I dämpad belysning i exotisk miljö med fejkade växter, vattenfall, tuktuks, syrsor och konstruerade åsk- och blixtväder - och fantastisk mat - kändes det som en helt annan värld, långt bort från stressiga Stockholm och höstkyliga söder. Som att vara på semester på riktigt, för en stund...

Pratade om allt mellan himmel och jord, och gick sedan hem och åt glass med chokladsås framför en hyrfilm. Efter en annars ganska jobbig helg med massa pappersarbete kring policies, avtal och offertarbete, blev det en mycket bra söndag i höstens tecken.

Och i morgon bitti ska jag hålla en ny budgetpresentation. Håll tummarna.

Alla är vi nyförälskade och lyckliga

2010-10-01T07:55:00.000-07:00

Sitter vid min lilla arbetsplats hemma och jobbar. Med ganska tråkiga saker, företagspolicyn och kompanjonavtalet. Men det är okej. Varje dag är vi ett steg närmare. Och allt har rullat på så fantastiskt bra. Och fortsätter göra det.

Den 20 juni är ett magiskt datum. För det var då det hände. Det var då jag, Tove och Bengt satte oss ner och började spinna vidare på något som egentligen bara var en såndär tanke som poppat upp i mitt huvud en sömnlös natt. Jag jobbade på Bonnier. Bengt hade nyss börjat på Cykloteket. Och Tove hade semester och visste inte riktigt vad hon skulle hitta på. Det var så varmt att vi fick sitta inne, den där dagen. Och det var mycket fniss och massa kaffe. Och jag tror stackars Bengt tröttnade lite på mig och Tove som vanligt.

Och nu är vi här. Kan knappt fatta det. Tolv veckors hårt och envist läsande, skrivande, brainstormande, ringande, drömmande, urfreakande - och ibland - t o m tjafsande och svärande och gråtande. Men det spelar ingen roll. För nu är vi här. Och alla är vi nyförälskade och lyckliga. Jag i min nya iPhone. Bengt i sin nya tjej. Och Tove, tja, i lite allt möjligt. Och så i företaget förstås.

I tisdags rullade ett nytt stort projekt in, som vi kommer jobba med ända till april. Första gången kommer jag att fakturera fyra gånger mer än vad jag räknat med. Och det säger väl en hel del? Lycka.

Dagens glamourösa lunch

2010-09-30T06:59:00.000-07:00

Om Arbetsförmedlingens konsulter hade läst min blogg hade de förstått att jag visst hade klarat mig på min låga budget. Dagens lunch: Levain med smör och italienskt flingsalt. Och så lite utspätt kaffe så att det räcker några dagar till. Yum.

Skickat från Sofia Peterssons iPhone.

Oväntat besök

2010-09-26T09:55:00.000-07:00

Söndag. Det står två män i jeansskjortor i mitt kök och lagar spaghetti Carbonara. Jag vet inte riktigt hur de kom dit. Men jag tackar och tar emot.

Lycka

2010-09-21T03:38:00.001-07:00

Hjälp. Jobben fortsätter att ramla in. Vågar nästan inte tro att det är sant. Var på kurs igår och hade sedan möte med starta-eget-konsulten. Hon var förvånansvärt positiva till vår affärsidé. Dock fick jag bakläxa på resultatbudgeten. Jag tycker det är viktigt att vara realistisk och blir hellre positivt överraskad än tvärtom. Därför hade jag räknat på att vi skulle dra in 10 000 kr brutto var i månaden, men noterat att målet var att komma upp i minst det dubbla.

- Sådär gör du bara för att du är tjej. Dra till med 30 000! svarade konsulten.

- Jamen 30 000 tjänar enligt mina marknadsundersökningar journalister som har jobbat i branschen i flera år. Jag vill inte överskatta oss själva... pep jag.

- Jamen ni kommer aldrig klara er på mindre! Så ha som mål att ni ska tjäna 30 000. Annars kan det bli en självuppfyllande profetia.

Jag förstår poängen, men tycker fortfarande det är ett märkligt resonemang med tanke på vad arbetsförmedlingen låter oss leva på idag... Nåväl. Hjärtat bultar och jag drömmer vidare. Igår flyttade jag och Tove ut kontoret till Imperiets uteservering i vårsolen.

Lycka. Lycka är att få bekräftelse på sig själv. Och att faktiskt bli positivt överraskad.

Politiska pinsamheter, karaoke och uteliv

2010-09-19T09:17:00.000-07:00

Ibland när jag har mycket drabbas jag av tillfällig dyslexi. Jag läser saker, men liksom förväxlar ord och bokstäver.

Vaknade som vanligt sent. Hävde en kaffe och sprang ner till Åsögymnasiet för att rösta. Slet andfådd åt mig en bunt valsedlar. Märkte att folk stirrade och liksom backade. Surnade till och stirrade tillbaka, eftersom jag tycker det är fult att stirra. Högg första bästa bås - och såg att jag förväxlat Socialdemokraterna med Sverigedemokraterna. Ooops. My bad. Lullade ut igen. Den här gången med blicken i golvet.

Har annars haft en säderles trevlig helg. På fredagen käkade jag och Kriss indiskt och spenderade resten av natten gapandes i ett privat karaokerum i Vasastan tillsammans med hans galna kompisar.

På lördagen käkade jag både frukost, lunch, middag och nattamat ute på stan med fina Annica. Herregud. Måste kolla kontot.

Höstfynd, gamla minnen och kvällskonst

2010-09-16T15:03:00.001-07:00

Ingen bra början. Denna veckan har jag vaknat sent varje morgon och inte alls gjort vad jag ska. Jag börjar tvivla på om jag kan ha ett jobb utan fasta rutiner och kontor. Hemma finns ju så mycket annat kul. Till och med disken blir roligare att ägna sig åt.

Å andra sidan har jag ingen deadline på det jag håller på med nu. Sen har jag ju kört 20 timmar om dygnet tre veckor i streck. Så kanske jag måste lära mig att ta det lugnt, när jag faktiskt kan. Kanske är det just så man gör när man driver ett eget företag? Samtidigt är det svårt att inte få skuldkänslor när man bara jobbar fyra timmar om dagen.

I tonåren kallades jag ibland "Svarta madame" och "The black widdow" för att jag alltid klädde mig i svart. Men jag gillar svart. Kanske för att det återspeglar min perfektionistiska och ibland ganska konservativa personlighet? Jag tycker dock det är stilrent och sansat. Precis som jag.

And now she's back. Idag fyndade jag en höstrock och portfölj för 150 kr(!) Det är det jag älskar med söder. Alla second hand-butiker. Kanske är det fördsomsfullt, men jag tror det är en större chans att jag blir tagen på allvar på mina möten om jag skippar jeansen och hippiekjolarna...

Sedan käkade jag middag med en gammal bekant från Beirut, som gör sin praktik här i Sthlm. Efter desserten gick vi på kvällsutställning på Kulturhuset med storstadfoton från hela världen.

Och på Stockholms-modellen i foajén lokaliserade jag faktiskt mitt hus...! Där, till vänster om Allhelgonakyrkan i det gula huset med grått tak.

Tja. En helt vanlig "arbetsdag".

Champagne och nytt kontor

2010-09-15T15:49:00.000-07:00

Vart borta på Östermalm och druckit lite skumpa med Tove och Kristoffer, och firat vårt nya kontor. Äntligen. Tror det kan bli riktigt bra det här.

Japaner, japaner...

2010-09-14T10:14:00.000-07:00

Vad är definitionen på att någon är försvunnen?

2010-09-10T10:08:00.000-07:00

Vad är egentligen definitionen på att någon är försvunnen? Är det när personen i fråga själv har gått vilse eller när personer i dess närhet inte får tag på honom eller henne?

Ända sedan jag såg det där avsnittet i Sex and the City då Miranda sätter i halsen och måste kasta sig mot ett bord för att inte kvävas, har jag smått oroat mig över min singeltillvaro. Mestadels trivs jag ganska bra, man vad gör jag egentligen om jag faktiskt sätter i halsen? Ringer på hos grannen? Men om grannen inte är hemma? Går vidare till nästa? Men om nästa granne inte är heller är hemma, betyder det att jag måste springa upp och ner för alla trappor tills jag hittar någon som är det? Vilken syn.

Minns ni i att jag för en tid sedan skrev om den där underliga morgonen när jag på väg till jobbet upptäckte att vare sig SL.-kortet, passerkortet, eller inloggningen till min jobbdator och jobbmail fungerade och att - till råga på allt - hela Bonnierhuset låg öde och jag började undra om allt bara var en dröm? Ungefär ett lika surrealistiskt uppvaknande var jag med om i dag.

För det första har jag de senaste veckorna jobbat tjugo timmar om dygnet för att färdigställa min drygt 30 sidor långa affärsplan. Och undertiden har jag i princip bara tagit paus för att handla, äta och sova. Men på den fjortonde dagen inatt klockan 05.30 hände det: jag blev klar.
Därefter stängde jag av alla telefoner och klockor, för att sova ut och bara vara ledig.
Klockan 13 idag flyger jag dock upp ur sängen av att någon oupphörligen ringer och på dörren. Och strax därpå hör jag Toves hysteriska röst:
- FIA; DU MÅSTE ÖPPNA!!!
Men herregud, tänker jag, som är säker på att Tove är jagad av en galen våldtäktsman och kastar mig halvnaken upp ur sängen och famlar efter morgonrocken.

Där ute möts jag av Tove med grannar, som hackigt förklarar att någons pappa har försökt ringa hela veckan men inte kommit fram. Groggy som jag är förstår jag ingenting.
- Vadå? Vems pappa har försökt nå vem?
Tove slänger över sin telefon, men råkar i den kaosartade situationen ringa upp sin kompis Christian (min pappa heter Christer) och jag fattar fortfarande ingenting. Tove får komma in och lyckas slå rätt nummer. Pappas första reaktion blir att kvida fram ett plågsamt:
- ... Neeeej...!
Vadå nej? tänker jag. Sedan skäller pappa ut mig.
- Du får aldrig göra såhär igen. Förstår du det Sofia?
- ... Jamen vadå göra...? Vad är det jag har gjort, jag fattar inte...?
- Du får aldrig mer försvinna såhär! Jag har vare sig kunnat sova eller jobba eller äta!
- ... Nähä, eller... Vadå?
Jag fattar fortfarande inte. Jag har inte försvunnit. Jag har vetat var jag har varit hela tiden. Jag har ju varit här. Hemma. Där jag bor.
- ... Jamen du får aldrig mer göra dig så oanträffbar!
- Jamen jag har väl inte varit oanträffbar? Du är fri att ringa när du vill!
- Men din telefon fungerar ju inte!
-... Va? Gör den inte?

Stackars pappa har försökt ringa ända sedan i onsdags. Och när jag vare sig har svarat eller ringt tillbaka har han blivit allt mer orolig. Han har kontrollerat upp bloggen och eftersom han inte har "det där facebook" kontaktat en bekant, som i sin tur har observerat att jag inte har varit aktiv på fyra dagar. Fyra dagar. Då måste det verkligen ha hänt någonting.
Därpå har de snokat igenom mina vänner och nosat upp Tove som de ringt upp, som mitt i inspelningen av Solsidan kastat sig i kortkort och högklackat på tuben och åkt hit. Då Tove inte minns vilken uppgång jag bor i och då mitt namn fortfarande inte står nere i trappuppgången, har Tove dock sprungit runt och frågat alla grannar.
- Är det någon som vet om det bor en 30-årig asiatisk tjej här?
Svaret hon fått är att det inte finns någon sådan här. Men va? Här måste jag avbryta. Hur kan folk inte ha sett mig? Jag har bott här ett halvår. Fortfarande nyvakan och förvirrad undrar jag:
- Men vadå...? Vänta nu, är jag inte jag? Eller vad är det som händer?

Grannen bredvid har visst sett en asiat, men hon är thailändska och är 56 och är hans fru. Tove försöker kika in i hans lägenhet, men framför hänger ett rött draperi så hon blir allt mer övertygad om att jag ligger fastbunden någonstans där inne. Men så får hon syn på en lapp med mitt namn, på dörren bredvid. Och börjar banka och ringa och skrika. Innifrån hörs ett grumligt "ja" och Tove förklarar att jag måste försöka öppna dörren. Och sen står jag där, yrvaken i morgonrock och ganska ställd.

Ok. Visst är det skönt att veta att folk verkligen bryr sig om en. Men varför mailade du inte, då hade jag ju svarat direkt, frågade jag pappa. Men det gjorde han. Hela två gånger. I gårkväll och i morse. Men eftersom jag då låg i djup dvala hade jag bara inte hunnit se det. Och ok, telefonen gick faktiskt också sönder. Och när jag satte på den idag regnade det in meddelanden.
- Men hur kan du isolera dig såhär och bara sitta hemma och inte ringa någon på hela fyra dagar? tjöt Tove.
Jamen vadå? Jag har inte isolerat mig. Och jag har inte "bara suttit hemma". Jag bara låtit bli att gå ut och suttit hemma och jobbat. Återigen; hemma. Där jag råkar bo. Sen sitter jag ju inte och ringer folk bara för att. Jag ringer bara om jag har någonting att säga och det har jag inte haft den här veckan, då jag har varit så upptagen.

Ha ha. Slutet gott allting gott. Men ganska anmärkningsvärt att folk förutsätter att man har gått och dött, bara för att man inte har varit aktiv på facebook fyra dagar. Fyra dagar.
Nåväl. Läs Toves fantastiskt komiska version på hennes blogg DailyBarbie.

Och ja. Jag har beställt en ny telefon. En iPhone 4 som levereras om ett par veckor. Tror ni att ni kan lugna er tills dess? Jag lovar, I'm totally alive.

Naken sida vid sida om Idol-Danny

2010-08-29T06:40:00.000-07:00

Idag svepte jag igenom Ringen en snabbis i jakt på något nytt till min höstgarderob. Hela sex plagg provade jag, snurrade, vände och vred på mig, och funderade länge och väl på om dessa billiga låg-kvalitets-H&M-plagg verkligen skulle kunna hålla min nivå hela hösten - uppenbarligen precis som killen i hytten bredvid.

När jag kom ut upptäckte jag att det var Danny Sucedo, som jag en gång faktiskt intervjuat. Funderade på om jag skulle säga hej, men tyckte det kändes lite underligt då vi nyss stått nakna i strumplästen sida vid sida om varandra. Löjligt. Som om jag inte ville genera honom.
Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att tänka så.

Hur som helst. Artister kanske inte är så rika som man tror, trots allt.

Hösten ser ljus ut

2010-08-24T13:00:00.000-07:00

Kan inte fatta att sommaren är slut. Och att jag hade så otur. Juni-juli var fantastiska, samtidigt gick jag runt med konstant huvudvärk i en stekhet storstad och lägenhet som nästan ångade. Sen, när jag väl slutade min praktik i början av augusti, vände vädret och nästan hela semester regnade bort i en rad gråa småstäder i Småland.

Hur som. Att komma tillbaka till Stockholm var underbart. När bussen rullade in sent på kvällen var hela stan upplyst. Små båtar som kryssade på Mälaren. Stadshuset - som för mig representerar Stockholm mer än något annat - nästan glödde i solnedgången. Och när jag steg ut från Centralen var det alldeles varmt, tyst och stilla. Jag kände mig hemma. Konstigt. Vare sig i Spanien, Halmstad eller Uppsala kände jag någonsin så.

Idag är jag glad. Hösten ser ljus ut. Påbörjade den där starta-eget-kursen för kvinnor igår och fick en superboost av att alla erfarna, gamla journalister verkligen trodde på min affärsidé. Och min största farhåga var att vi inte skulle få in några jobb. Men idag, rullade fem ganska stora projekt in. Ett av de så omfattande och till en stor aktör att jag nästan inte vågar tro på det än. Ytterligare en bekräftelse på att vi kanske faktiskt är ute på helt rätt spår. Och vi som inte ens har registrerat oss än. Men ett nej betyder alltid att kunderna vänder sig till konkurrenterna. Och gör de det en gång kommer de även att göra det nästa, lärde jag mig igår. Så, nu kör vi järnet och fakturerar när vi är redo.

Duktiga, duktiga Tove och Bengt. Jag har en riktigt, riktigt bra feeling.

Nu måste jag gräva ner mig ett tag. Har en deadline på tis och därefter ska affärsplanen med ägarfördelning, inkomstfördelning, budget och marknadsplan färdigställas. Men jag lovar....! Jag berättar mer snart. Pust.

... Apropå min envisa farmor...

2010-08-16T15:11:00.000-07:00

Den här envisa kärringen på det här obetalbara klippet är faktiskt en av farmors gamla bekanta. Farmor och farfar köpte en gång ett hus av henne och nu bor hon bara något kvarter bort. Hon har precis samma dialekt som farmor och är precis lika förvirrad, misstänksam och envis...!

... När jag visade det här klippet för farmor tyckte hon dock inte det var ett dugg roligt. Jag grubblar fortfarande på varför.

Simpel söndagsunderhållning

2010-08-15T03:41:00.000-07:00

Den här snubben har en helt sjuuuk falsett. Jag tycker han borde säga upp sig på Disneys animeringsavdelning och börja tjäna riktiga pengar på den. För kom igen. It's a gift.

Tyvärr kan jag inte förminska ramarna så att man ser hela bilden. Men ja, he's doin' it all.

... Ändå kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag ska bli imponerad eller äcklad...
Hur tänker ni?

På skattjakt

2010-08-11T14:08:00.000-07:00

Har spenderat ett par friluftsdagar på Öland, med min far ornitologen. Faktiskt jäkligt mycket trevligare än förväntat. Efter en svettig sommar i storstan kändes ringmärkningen, havsörnarna, sälarna och till och med det envisa sommarregnet exotiskt.

Nu Sävsjö. En stad som i mina ögon alltid legat i dvala. Kanske för att alla jag känner här är farmor och hennes syskon, som mellan kafferepen, torghandeln och söndagsgudstjänsterna, liksom bara går och drar. Väntar. En efter en faller de bort. Och det finns inte så mycket annat att göra än att prata om vilka som gjort det, när de gjort det och hur de gjort det. Sävsjö. En torggrill, ett badhus och en flyktingförläggning. 6000 invånare och så en bank som rånats två gånger inom loppet av två år. Det är stort, för Sävsjö-borna. Farmor är säker på att hon mötte en av "di där" på sin morgonpromenad. Hon hade i alla fall inte sett honom förut.

Farmor. Ett under av energi, som trots att hon närmar sig 90 vägrar inse sina begränsningar. Idag elva-kaffe vid Vallsjö kyrka som en gång tillhört ett av de medeltida stiften - små landen - som så småningom slogs samman till Småland. Sedan farmors fläskkotletter med brunsås, och därefter en långpromenad med bad runt sjön.
När vi kom hem möttes vi av en rosenrasande farmor med gångstavar och en kvinna från hemtjänsten som hittat henne ute på stora vägen med siktet inställt mot sjön. Farmor så upprörd att hon skakade, förvirrad över vem som egentligen sagt vad till vem:
- Han sa till mig att jag inte skulle orka gå runt sjön! Men varför skulle jag inte göra det? Det har jag väl aaalltid gjort!
(Till pappa, som egentligen var den hon syftade på.)
Det har jag väl alltid gjort är en vanligt förekommande fras. Ofta i kombination med frågan: Nämen är du dummer? Det är min lilla farmor, det. Trotsig och envis som en åsna. Men som tur var inte lika långsint. På kvällen pannkakor och te och sedan nötmix och nyheter där farmor helt slut, somnade framför tv:n.

Nu ligger jag här i farmor och farfars gamla dubbelsäng och har nyss bläddrat igenom det gamla familjealbumet. En nygift, ung, skrattandes farmor vid farfars sida under ett par idylliskt blommande fruktträd. Hon i vit spetsklänning, mörka lockar och med en bukett med vita band.
Han med mörkt vågigt hår, rosiga kinder och ett par vita handskar i handen (han var snygg!!). Lite längre fram farmor och farfar i vita specerirockar bakom disken i sin livsmedelsbutik. Tidigt 50-tal och efterkrigstid. I bakgrunden rader med Findus inlagda päron, apelsiner och aprikoser. Drickchoklad och Allrenande Klara. På vågen en skylt med texten: Pappersbrist råder! Alla måste spara! TACK.
Jönköpings läns köpmannaförbund.

Idag är farmor och farfars hus en skattkammare. Bortsett från det otaliga antalet gulnade fotografier som jag kan ägna mig åt i timmar, finns t ex en gammal båtbiljett till Amerika som tillhört någon av farmors förfäder som en gång emigrerat. I källaren en gammal nazi-hjälm från en nedskjuten, ung soldat som dog i farfars armar när han låg inne vid riksgränsen i slutet av Andra världskriget. En enorm kristallkrona, en uppstoppad hjort som farfar själv fällt, en uppstoppad kattuggla, en gammal jordglob med inre belysning, och de små gaderoberna som löper som små krypin längsmed väggarna fulla av tidstypiska väskor, skor, kavajer och rockar, som återigen är på modet.

Och ikväll hittade jag av en slump Bilskolornas lärobok utgiven av Sveriges Bilskolors riksförbund 1959, med otroligt underhållande kvällsläsning:

HUR MAN LÄR SIG KÖRA BIL: Ta' det lugnt
När Ni första gången sätter Er i bilens förarstol, kommer Ni alldeles säkert gripa tag om ratten med en behaglig rysning. Sätt igång, tänker Ni. Men var snäll och lugna ned Er ett tag. Ni har nämligen redan - utan att veta om det - gjort en del felaktigheter. Bara Ert sätt att hålla i ratten exempelvis är felaktigt och fordrar rättelse. Kom ihåg:
att den överdrivna iver, som vill göra sig gällande hos nybörjaren, är av ondo. Försök från början att slappna av och skynda långsamt.

Helt fantastiskt va? Just för guldkorn som dessa är skattjakten i farmors hus det bästa jag vet. Och för att inte tala om farmors historier. Men de behåller jag för mig själv...!

Över till TV-branschen

2010-08-04T08:02:00.000-07:00

Ett par underbara dagar nere på släktgården i Skåne, med skogspromenader, kvällsdopp, grillkvällar och småttingar och hundar rännandes kring benen. Precis vad jag behövde.

Bara en vecka senare är jag dock tillbaka i storstan. Redan på bussen söderut ringde Jarowskij och undrade om jag vill medverka i ett TV-program, men eftersom jag precis lämnat Stockholm och inspelningen var redan nästa dag tackade jag nej. Ytterligare några dagar senare ringde ett annat produktionsbolag och deras erbjudande gick bara inte att motstå. 6000 euro och fyra dagars inspelning på Mallorca nästnästa helg...!
- Öhh,... Du vet att jag inte är någon skådis va? ... Och jag kan varken dansa eller jonglera eller göra akrobater... stammade jag.
- Nämen det gör ingenting! Du behöver bara komma hit på en audition och improvisera och leka lite och se snygg ut. Allt jag kan säga i nuläget är att det rör sig om reklam. Funkar det...?

Nemas problemas. Idag var jag på provspelning i studion i Vasastan. Kändes ganska stelt och till och med lite fånigt, eftersom jag inte hade någon rekvisita. Men men. Kul grej. Vi får se.

Vacaciones

2010-07-24T06:35:00.000-07:00

Jag är trött, trött, trött och har inte orkat skriva på ett tag. Blev lite mycket med jobb och renovering och starta eget och dejting och besök och fest ett tag. Men nu är det inte långt kvar. På tis morgon jobbar jag min sista Bonnier-dag. Känns både sorgligt och skönt. Sorgligt för att jag verkligen har älskat mina kollegor och tidningen. Och skönt för att jag vill komma igång och jobba på allvar. På tis morgon ska jag på intervju på en annan tidning inom koncernen, så vi får se vad som händer. Som sagt, jag vill verkligen komma igång och jobba på allvar. Förhoppningsvis kan jag kanske återgå till att skriva något intressant på den här bloggen sen.

Men först semester. Ett par dagar i Skåne och sedan ett par veckor i Småland. På återseende.

Uteserveringar, uteserveringar

2010-07-15T07:20:00.000-07:00

Sjukt märklig start på veckan. På måndag morgon kom jag först inte in i t-banan för kortet funkade inte. Sen kom jag inte på jobbet. Och sen inte in i jobbmailen. Än värre var att hela Bonnierhuset låg märkligt öde. Som i en dröm; man vaknar och går till jobbet, men upptäcker att hela världen har gått under och den enda kvar är man själv. Började faktiskt undra om det var så att jag fått solsting och hamnat i koma eller nåt.

Efter någon halvtimme droppade dock chefredaktören in och undrade förvånat varför jag inte var på semester. Så semester it was, still is.

Tyvärr har jag inte kunnat åka någonstans, eftersom jag liksom inte förberett mig. Li är dock på besök så vi har gjort det bästa vi har kunnat av dagarna här och ätit gott, druckit gott och snart testat söders alla uteserveringar och uteställen.

På Trädgården under Skanstullsbron. En ny favorit...?

Reunion med Grabbarna Grus.

Just nu ligger Li ute i Allhelgonaparken och sover. Har hållt ett intensivt tempo och stackar'n är helt slutkörd. Nåja. Har i allafall lyckats sänka bastutemperaturen i lägenheten genom att - i ett raseriutbrott häromdagen - s p i k a u p p ett lakan över köksfönstret. Funkar.

Nu ska jag ta mig samman å försöka förbereda min stora tapasfest på lör.

Berätta, vad gör ni? Tycker det har varit lite ont om kommentarer här på sistone, men som vanligt visar det sig att ni ändå läser...! Fegisar.

VM-yra i Sthlm

2010-07-11T18:22:00.000-07:00

Helt rätt.

Kvällarna är f ö exotiskt heta nu. Har suttit ute hela helgen och bara ätit och druckit gott och träffat folk. Önskar det alltid kunde va såhär. Hela stan lever upp och alla pratar med alla. Hur som helst, när som helst, om vad som helst. Lovin it.

Mardrömmar och migrän

2010-07-06T03:37:00.000-07:00

Jag är på dåligt humör. Ligger hemma i sängen med mardrömmar och migrän, trots att jag verkligen inte har tid till det. Och i dag hade jag flera storslagna planer som gick i kras.

Har inte haft migrän sen jag var liten, men har heller inte vistats så här länge i en storstad i hög sommarhetta. Det har varit så varmt så länge, och de senaste nätterna har varit kvava och svettiga och jag har inte fått en blund i ögonen.

Är förmodligen både utmattad och uttorkad, men två ipren, en liter isvatten och några timmars sömn senare spränger det fortfarande. Får helt enkelt bara rida ut stormen i mitt huvud. Trist.

Kan inte läsa, inte skriva, inte röra mig, äta och heller inte sova mer. Det är synd om mig. Jättesynd. Så tack gode gud för Youtube.

Häromdagen visade AD:n på jobbet oss det här (det är sådant man sysselsätter sig med på redaktionen i semestertider). Den här unga flickan vann ukrainska "Idol". Hon skapar de mest otroliga konstverk i sand, med sina bara händer, och leder på så vis åskådarna genom landets tragiska krigshistoria. Bara måste ses. Får man inte gåshud...?

Herregud, därborta ligger de verkligen på en helt annan nivå.

Cesarsallad, speedboats och jobb

2010-07-04T13:23:00.000-07:00

Förra sommaren jobbade jag nästan hela tiden, så när jag på hösten försökte minnas vart den tagit vägen mindes jag inte. Så ska inte den här sommaren bli. Men det är nog heller ingen risk.

Har haft en helt underbar helg. Vädret håller fortfarande i sig. I fredags invigde jag innergården med kusinen och diskuterade projekt X. Rosé, cesarsallad och en god ostbricka. Perfekt.

På lördagen en roadtrip med tjejerna, spurtandes utåt Bromma mot Färingsö i en stekhet bil, och sedan motorbåt över till Jenna och Stefans sommarstuga på Aludden - världens gulligaste lilla båtklubb med bastu, kiosk och dansbana, ute på en helt egen ö.

Där hamnade vi lite oväntat mitt i en actionfylld båttävling med stora speedboats inkörda från Strandvägen och helikoptrar som svischade över våra huvuden. Ganska häftigt, trots att jag flytt stan för att leva friluftsliv och få lugn och ro. Den senaste veckan har jag känt klaustrofobi inne i stan. Det är sååå hett och myllrar av turister.

Nåväl. Efter tävlingen droppade båtarna av och äntligen lade sig det där lugnet (bortsett från en grön snok som ringlade förbi mina tår). Annica korkade upp champagnen och Jenna grillade lax och nypotatis.

Vattenkranen - en stubbe.

Okej. Alla uppskattade kanske inte "friluftslivet" till fullo. Hellre toaletterna på Stureplan.

Tjejsnack på bryggan i solnedgången.

Framåt kvällen gick vi bort till dansbanan och kollade Uruguay-Spanien på storbild. Sedan hemåt i den ljumma sommarnatten, med helt ny energi till ytterligare några svettiga veckor i storstan innan semestern.

Idag har jag kittat kökskakel, storstädat och tvättat. Sedan projektmöte i solen på Mose Backe. Det börjar arta sig. Vad har ni hittat på?

Högsommar i Stockholm

2010-06-30T08:49:00.001-07:00

Onsdag eftermiddag och åska i luften. Annars har det varit ett förvånansvärt konsekvent sommarväder. Minns inte ens när det var så sist. Gör ni?

Regnade inte ens på midsommar. En perfekt dag, med både nya och gamla bekanta. Först picknick med sill och potatis, champagne och rosé på Djurgården. Senare spontant in på Grönan - trots att vi egentligen skulle åkt ut till skärgården - där vi ganska rejält på lyset körde femkamp och åkte karuseller. Sen Djurgårdsfärjan över till söder i sommarnatten och vidare till Eken vid Slussen, där vi minsann var sist ut.

Anchi, jag, Emelie och Sandra.

På Eken med Pokerpärlan, ofattbart road åt att Annica inte kunde fota.

Stans kanske största bakfyllepizza, på Hornstull.

För övrigt får jag väl be mina mest trogna anhängare om ursäkt för att jag återigen haft ett långt uppehåll. Men Stockholm är verkligen underbart nu. Varje dag känns som semester. Utöver det har jag dessutom skrivit klart mitt stora reserep, målat om hela vardags-/sovrummet, slutfört lägenhetsförsäljningen och eftersom min praktik snart tar slut påbörjat ett än så länge hemligt projekt. Men tålamod. I augusti efter semestern ska jag först gå två starta-eget-kurser. Sen kan vi snacka. I'll be back.

Goddag yxskaft

2010-05-20T11:36:00.000-07:00

Idag var jag hos optikern. Det visade sig bli det värsta jag varit med om. En ung superpedagogisk tjej som behandlade mig som om jag vore sju och skulle ta stelkrampspruta. Nu sätter du hakan lite försiktigt mot stödet där och då kan det kännas lite kallt. Och bli inte rädd, men nu släcker jag ljuset i taket. Kan du läsa första raden där? Braaaa. Du är jääättteeduuuktiiig.

Otroligt enerverande. Och när jag väl kom till en rad jag inte kunde se: Jamen försök lite till. Bara liiite. Fem sekunders väntan. Nej, jag kunde inte se. Jomen försök liiiite till. Bara liiite. Ytterligare fem sekunder. Näpp. Nope. Omöjligt. Bara liiit... NEJ, jag SER för fan inte! (Är det inte det som är meningen? Att du ska notera när det tar stopp?!) Jaha, men okej. Jamen var inte ledsen för deeet. (Det är jag inte.) Så kan det vara ibland, förstår du. Det är många som inte kan se. (Tjena. Liksom därför jag är här. För mig är det ok. Men du kanske borde kolla hörseln?) Jag märker allt att du är lite arg på dig själv, men du är jääätteduuuktig. (Jag är inte arg på mig själv. Men jag känner mig liiite smått irriterad på dig. Liiite.)

...!

Till salu:

2010-05-17T12:04:00.001-07:00

Sängben och kinesisk kakofoni

2010-05-05T13:29:00.000-07:00

I tis kom äntligen mina Sultan-ben. Så går det när man köper second hand. Då får man ligga på en säng utan ben ett tag, i nivå med dammråttorna i Lilleputtarnas land, där rummet och möblerna är enorma. Men så, så kom äntligen de där benen. Och det var mig en sann glädje att sova i en "riktig" säng igen, högt, högt däruppe.

Har även lyckats få upp en av mina gardiner, som tidigare tjänat som teaterridåer. På Dramaten, fantiserar jag. Mellan glänsande giganter och storslagna monologer. I själva verket är de från Myrorna. Dock har min symaskin pajjat, så jag får sicksacka och fålla drygt 2.7x1.5m förhand. Och det tar tid. Men så går det när man köper second hand.

Igår meddelade jag kontoret att jag skulle komma in lite senare idag, eftersom jag skulle hämta sista grejerna till en plåtning. Jag kom in vid lunch. Trots att allt i princip var klart. Trodde jag. Hade flera gånger pratat med chefen för en asiatisk butik på Ringvägen och fått lov att hämta lite thailändsk frukt i utbyte mot lite gratisreklam. Ni vet, så som det brukar gå till.

Först fick jag vänta en halvtimme på att de skulle öppna. Sedan på att chefen skulle komma, som visade sig inte var den jag pratat med. När hon väl kommit proppade hon min påse full med det ena efter det andra och när jag väl lyckats få henne att förstå att det faktiskt bara var frukt jag var ute efter och vare sig kinesiskt porslin eller handsydda pjamasbyxor, skulle hon (medan hon och en annan kvinna kokade soppa vid kassan) förklara hur allt såg ut och smakade. Men så. När hon mitt i alltihop plötsligt insåg att jag inte tänkt betala, bröts förtrollningen så snabbt att jag aldrig riktigt hann värja mig. Man skulle kunna säga att ett smärre kaos utbröt. Jag som trodde kineser var ett tystlåtet och artigt folk. FEL. Blandade kanske ihop dem med japanerna.

Samtidigt som kvinnan slet upp alla saker så soppan skvätte, skrikandes att det var varor för över hundra kronor, dök det upp nya kineser överallt som legat i bakhåll. Som fångad i en Jackie Chan/Boyz in the hood-film. En kom ut från en städskrubb. En annan utifrån gatan. En tredje dök upp bakom en hylla. Kacklandes i mun på varran samtidigt som läpparna inte riktigt synkade med ljudet. Och trots denna kakofoni ringde en enda mening i huvudet: Hurry up and buy! Hurry up and buy!

Hur som helst. Vad jag än sa, verkade inte kärringen förstå skillnaden mellan att skänka bort några sketna frukter för en hundring för lite reklam och att betala 40 000 för en annons. Hennes man gjorde det, men vågade inte säga emot. Underligt nog kände heller ingen till den jag tidigare pratat med. Så för att inte helt freaka ur och dänga soppskålen i huvudet på någon, skyndade jag mig att diplomatiskt tacka för mig.

Vidare till Riddarbageriet där jag bemöttes med betydligt mer respekt och erfarenhet. Där stod ett färdigpackat litet paket med Macarons, med alla uppgifter jag behövde prydligt bifogat.
Äntligen till redaktionen och ner i mina reseanteckningar, som jag fortfarande inte är klar med. Men vet ni, jag skojade inte när jag skrev att jag hade flera kg pressmaterial med mig hem. Jobbade över en timme för att ta igen min förlorade tid. Och sedan hem till Helga och lekte "gömma sladdar".

Imorgon tidig pressfrukost på Sturebadet, sedan fortsatt renskrivning av mina reseanteckningar, och på kvällen stor jobbmiddag på Katarina.

Sådär ser mina dagar ut. Springer på jobb, pressgrejer och sliter ut fingrarna på tangentbordet på redaktionen. Går hem, äter, söker jobb om det finns och avverkar så mycket jag hinner på min todolista över allt som ska göras i lägenheten innan den ökända klockan-22-ska-det-vara-tyst-i-huset-regeln inträder. Så går det när man köper second hand. Och nästa vecka bär det av till Växjö för lägenhetsförsäljning. Har tagit ut två kompdagar sen resan.

Lite fritid försöker jag dock ta mig. För några helger sedan invigde jag lägenheten på Helgagatan, som fresten numera går under arbetsnamnet Helga, med en trevlig middag.

Men för att återknyta till inläggets huvudämne. Ärligt, hur skulle ni hanterat situationen med de galna kineserna...?

Lite mycket

2010-04-28T14:15:00.000-07:00

Fy skäms på mig! Har varit en dålig bloggare på sistone. Men den här gången har jag faktiskt en hel del att skylla på. För det första blev pressresan till Frankrike hela sex dagar förlängd pga askan. Men med fria frukostbufféer, femrättersluncher, fyrarättersmiddagar, finviner, lyxsviter och 23 grader varmt, hade jag till en början inga som helst problem med det. Efter x antal dagar i ovisshet slutade det dock med tre heldagar genom Europa i en svettig hyrbil: Béziers-Stuttgart, Stuttgart-Puttgarden och Puttgarden-Köpenhamn, och slutligen Köpenhamn-Stockholm. Puh. Bara den här resan förtjänar alltså ett inlägg för sig. Some other time. Kan ändå inte lägga upp några bilder än, för rättigheternas skull.

För det andra är resultatet av resan flera kilo pressmaterial, visitkort, kartor och anteckningar som ska renskrivas och förstås också sedan knåpas ihop till ett rep på 18 000-20 000 tecken. Och självklart vill jag göra det här riktigt bra, så det kommer ta en hel del tid framöver.

För det tredje har jag haft fullt upp med att vid sidan om allt annat, pula med lägenheten. Och det är ganska mycket kvar. Sängben, sänglampa, skrivbordsstol, kristallkrona och hallmöbler ska inhandlas. Hyllor ska sättas upp och hål ska spacklas igen. Badrumsgolvet ska tätas och väggar ska målas. Ja, ni vet.

För det fjärde har jag påbörjat försäljningen av min lägenhet i Växjö och där är också massor som ska göras. Den nuvarande gästen ska ut, lägenheten ska besiktigas, städas, tömmas och målas om. Ja, ni vet väl det också antar jag. Det är med blandade känslor jag gör det, vilket också förtjänar ett helt inlägg för sig. Det var till den lägenheten jag första gången flyttade hemifrån, träffade min första kärlek, provbodde som sambo i x antal år, osv. Samtidigt ser jag med spänning fram emot hur stor insats den kommer ge mitt nya köp. Vi hoppades på ca 500 000, men gissade på ca 350-400 000. Men nyss fick vi höra att mäklaren sålt en likadan etta för 580 000 förra månaden (!).

Och slutligen, som om det inte vore nog, är mitt liv så mycket mer socialt här uppe än vad det någonsin har varit. Det ska promeneras och fikas och shoppas och dineras och drickas öl. Och jag kan självklart inte motstå det. Därmed får allt annat helt enkelt bara vänta. Sen måste jag förstås ha tid för mig själv ibland. Och bara svulla, titta på tv och sova. Så. I'll be back.

Sen undrar jag ibland om det verkligen är värt att fortsätta skriva här. Men för tillfället behöver nog mitt ego det ett tag till.

En förhandstitt

2010-04-12T14:00:00.000-07:00

Äntligen installerad i nya lägenheten! Även om den är långt ifrån klar. Mer möbler ska inhandlas och det ska målas och spacklas. Det kommer ta lång tid. Har knappt hunnit mycket alls. Påskhelgen flyttade jag in, den här helgen var jag på dop och om några timmar drar jag på en fem dagar lång pressresa i södra Frankrike. Sen kommer förstås det repet ta en hel del tid.

Nåväl. En smygtitt kan jag väl bjuda på - på omgivningarna. Var ändå ute en sväng och testade min Nikon D80 som jag ska ha med på resan.

Allhelgonakyrkan, med mitt hus i bakgrunden. En lugn söderoas.

Den ursprungliga fasaden. Men tyvärr. Har ingen av de fantastiska uteplatserna.

Mitt fönster vetter mot Acessorsgatan. Jag bor på andra våningen och älskar att det är så högt.

Den vackra gamla entrén, som det tydligen finns ett helt eget konto för.

Den fina innergården, som jag tror kommer bli ännu vackrare i sommar.

Min mysiga trapp. Men that's it. Mer än så får ni inte se, för i lägenheten är det fortfarande ganska kaosartat. Wow. Nu måste jag sova. Taxin kommer om bara fyra timmar (!)

Sköna söndagar på söder

2010-03-28T08:32:00.000-07:00

Jag älskar söndagarna. Alla affärer, kaféer och restauranger öppna. Folk shoppar, fikar, brunchar och promenerar. Bara umgås och fördriver dagen tillsammans i ett stillsamt tempo, och laddar inför en ny vecka.

I alla andra städer har söndagarna varit veckans döda dag. Här är det bara att slänga på sig ett par slitna jeans och gå utanför dörren. I dag har jag och kusinen varit på vintagemässa.

Annars har helgen varit intensiv. På fredagen gick jag upp redan vid 5 och tog tåget mot Göteborg och TUR-mässan. Kul, men tröttsamt. Vin, mat, musik och seminarier, med tusentals utställare och journalister från hela världen. Hemma igen ca 00.30.

Vår egen lilla monter.

I samarbete med Berlitz förlag.

Vår AD Fredrik agerar kassabiträde.

Och i morgon får jag nycklarna till lägenheten (!) Finally.

They gave me an offer I can't resist

2010-03-24T12:16:00.001-07:00

Idag var en bra dag. På morgonen väntade det här i postfacket:

... en överraskning från Upplevelsepresent.se som jag skrivit en notis om eftersom de är en av Sveriges första rymdresebyråer...

... med ett erbjudande om att få provsitta vid spakarna i ett miniplan. Wow. Jippie. Jag hyperventilerar vid start och landning i stora plan, så spontant tänker jag: NO WAY. Piloten kommer göra såna där plötsliga looper över halva himlen så att maginnehållet kommer att komma ut där det inte ska komma ut. Jag vet det. För så gör de alltid på film.

Ett ganska kul enkätjobb under klarblå himmel och strålande sol vid Sergel hela förmiddagen. Och sedan en persisk hallmatta och ännu en handväska på Emmaus för bara 150 kr.

Men bäst av allt: inom kort åker jag på en fem dagar lång pressresa till franska sydkusten, nästan exakt mitt emellan Barcelona och Monaco. Fullt program med vinprovningar, stads- och strandpromenader, exotiska medelhavsträdgårdar och fina middagar. All included.

Somliga kallar det "oseriös journalistik". Jag kallar det "lön för mödan". Kom igen. Det kommer faktiskt bli jobb från morgon till kväll. Också.

Men först: Sveriges största resemässa i Göteborg på fredag, intensivflytt- och påskfirande med familjen nästa helg och sedan dop och snabbvisit i Småland helgen därpå.

Mitt framtida hem...

2010-03-22T09:48:00.000-07:00

... börjar så sakteligen växa fram. Såväl imaginärt som konkret runt omkring mig. På kvällarna får jag således leka skeppsbrott för att komma fram till sängen. Har nämligen bestämt mig för att för evigt bryta med plastiga Ikea och bara inreda med ärvt och begagnat. Jag gillar att se pryl efter pryl, smälta in i ett nytt, enhetligt sammanhang. Det är en kreativ utmaning.

Gäller dock att slå till när man hittar de där guldkornen. Det lärde jag mig trumpet nog efter att ha gått miste om en grön Strindberg-lampa, som hade passat perfekt på mitt nya skrivbord. Utöver det har jag även fyndat en klarröd sammetssoffa med biosalong-feeling som enkelt bäddas ut till dubbelsäng, två vinröda sammetsgardiner som tidigare tjänat som teaterridåer, samt fem ljusstakar och en vackert snirklad rökelsehållare i mässing.

Tanken är att skapa ett harmoniskt hem med hög mysfaktor, där jag kan släppa allt. Känslan jag är ute efter är klassisk sekelskifteslyx med hippieinspirerade, orientaliska inslag. Det ska vara maffigt, men samtidigt småstökigt på ett trivsamt vis med vinröda, skogsgröna och guldiga djupa toner. Skrivbord, hyllor, soffbord och byråer i slitet mörkt trä. En klassisk kristallkrona i det höga taket och en helkroppsspegel med guldram. Annars vita väggar med blygsam konst för att ljusa upp. Vad tror ni om det?

Några mer förslag...?

Mest underhållaste sättet för att bli av med en man

2010-03-10T10:46:00.000-08:00

Klockan är nio och först nu tror jag att jag har nyktrat till. Antar att jag inte borde avslöja det, men i dag var jag och chefredaktören på vinlunch i Himlen därtill, högst upp i Skrapan.

Först pressmöten med representanter för olika regioner runtom i Frankrike. Sedan lunch med Skagentoast till förrätt, laxfilé till huvudrätt och nougattårta till efterrätt. Och så vitt och rött Chablis till det.

Behöver jag säga att det blev väldigt fnissigt på eftermiddagen? Till råga på allt håller jag på med en ganska kul grej - en lista över världens tio galnaste event - som t ex VM i cheeserolling (går ut på att jaga en ost nedför ett berg och fånga den), VM i luftgitarr, VM i sten-sax-och-påse, bakåt-cyklar-tävlingar, thailändska vattenkrig, spanska matkrig, brittisk tåwrestling, elefantpolo, hoppa-över-spädbarn-tävlingar, 24-hour-marriage-race, och mycket mycket mer. Det finns ingen ände på hur många sjuka grejer det finns.

För övrigt tror jag att jag i dag fått mitt livs förolämpning. Hamnade under lunchen mitt emot en torr golfjournalist. Kort, skallig. Extremt lik Seinfeld-George. Babblade på om hur viktigt det är att leva i nuet och vara äventyrlig. Upprepade att han trots att han är i 40-årsåldern och har barnen varannan vecka fortfarande "goes wild". Och så plötsligt:
- Fast du kanske är en ensamstående 40-åring med barn varannan vecka som trivs med det?
Herregud. Chefen i gapskratt. Jag i chock.

Såhär i efterhand ångrar jag djupt att jag inte gjorde en "Gulletussan". Diktat upp ett helt låtsasliv med ett hockeyproffs till man och två barn. Fan vad bra. Det måste ju vara det mest underhållande sättet för att bli av med en man. Eller för att bli av med någon över huvud taget.

Måste bara öva upp den där Kristinehamn-dialekten. Nästa gång.

I morgon är det pressfrukost i Skybaren på Royal Viking. Jag hoppas verkligen den blir alkoholfri.

Sushiskola

2010-03-07T06:39:00.000-08:00

Är det något jag kan få riktiga cravings efter så är det sushi. Vet inte varför. Kanske är det mixen av sältan, syrligheten och stinget.

Som alla vet så är dock inte sushi den billigaste rätten. Men som alla vet älskar jag att laga mat. Så i helgen tyckte jag det var dags.

Detta behövs: sushiris, risvinäger, socker, noriark, wasabi, inlagd ingefära, gurka, avokado, crabsticks och ca 200 g färsk lax.

Börja med att skölja riset i kallt vatten. Räkna med ca 1 dl till varje noriark. Häll därefter av vattnet och tillsätt nytt så att det täcker riset. Låt stå i ca 20 min.

Häll återigen av vattnet och tillsätt nytt, ungefär dubbelt så mycket som riset. Sjud under lock tills allt vatten har absorberats. Låt stå under lock i ca 10 min.

Värm 2 msk risvinäger och 2 msk socker. Blanda försiktigt ned det i riset och låt kallna.

Lägg ut bambumattan på ett fast underlag som inte flyttar sig, som en blöt handduk eller skärbräda. Se till att ha din vassaste kniv i närheten.

Täck bambumattan med gladpack. Lägg därefter på ett noriark med den blanka sidan nedåt. Bred ut ett 1-2 cm tjockt lager ris. Spara någon cm längst ned så att du kan försluta rullen.
Lägg en tunn sträng wasabi tvärs över arket. Lägg därefter på fyllningen. Se till att lägga extra mycket i kanterna annars blir rullen för lös.

Börja nu att med hjälp av bambumattan rulla så hårt som möjligt, men utan att fyllningen trillar ut. Håll ihop med fingrarna en stund. Vät nederkanten med lite vatten och förslut den. Jag tycker sedan det är bäst att låta den vila i kylen, för då blir den lättare att skära isär.

Voilá. Färdiga att ätas. Kanske inte världens snyggaste, men helt ok. Och det bästa är att man kan göra mindre varianter, vilket jag tycker är godare än de gigantiska rullar man får på vissa restauranger.

Obs! Crabstick- och lax-sashimin gör man genom att rulla riset till bollar. Detta är dock ganska kladdigt och det gäller att ha tålamod och blöta händerna mellan varje omgång. Er tur!

Just det

2010-03-03T11:10:00.001-08:00

Lönar sig att lägga ut lite trådar. I dag ringde en tjej från TV4 som jag festade med i helgen och frågade om jag var intresserad av en praktikplats som webbredaktör på Förkväll. Något som så småningom skulle kunna leda till en anställning. Känns dock onödigt att byta en praktik mot en annan, eftersom den ändå bara "skulle kunna" till en anställning. Skickade istället vidare henne till Åsa, men betonade att hon var varmt välkommen att återkomma igen.

Några timmar senare ringde en annan tjej och kallade mig på intervju för en projektanställning som webbredaktör på ett annat företag. Alltid nåt. Ska dit fredag.

Stötte för övrigt på några gamla klipp från So you think you can dance häromdan och mindes: just det, det var ju dansare jag skulle bli.

Och sen: just det, det var ju därför jag gillade hiphop.
... Ståpäls.

Starspotting på Södermalm

2010-03-01T09:43:00.000-08:00

Idag passerade ingen mindre än pappa Skarsgård mig på Östgötagatan.
Det är stort.

Vem sa fresten att man har tråkigt utan TV...?

Inte jag i alla fall. Gud så media.

En tanke

2010-02-26T04:13:00.000-08:00

Fresten. När jag har tjänat ihop min förmögenhet ska jag gå tillbaka till den där butiken på Odenplan och säga:

- Big mistake. Huuughe. Sorry, gotta go shop now.

Börjar så smått skrapa ihop ett nytt hem

2010-02-25T12:10:00.000-08:00

Eftersom jag fortfarande hyr ut Skolgatan i Växjö kan jag inte hämta min möbler än. Börjar så smått skrapa ihop ett nytt hem här istället.

I dag fönstershoppade jag i antikbutikerna på Odengatan på lunchen.
- Har du två exemplar av den här fåtöljen?
- ... Ja, men du vill nog inte ha de.
- ... Inte...?
- ... Tja, de kostar 50 000 stycket. Men jag vet inte hur mycket pengar du har tänkt lägga?
- ... Ja, det var ju lite väl kanske...
Herregud. Kände mig exakt som Pretty Woman på Rodeo Drive. Bortsett från att jag faktiskt inte hade råd att gå i de där butikerna.

Nej. Tillbaka till Södermalm och "Återvinnarna" nedanför Ringvägen. En butik mer anpassad för mina fickor och dessutom fri hemkörning. Fyndade två femarmade taklampor för en tusing, som jag släpade hem till Skrapan i en svart sopsäck. Mycket mer på min nivå alltså. Haha.

Bakom mig gick för övrigt en liten flicka och hennes relativt unga pappa.
Hon: ...Pappa...?
Han: ... Mm...?
Hon: ... Måste kissa!
Han: Igen?
Hon: Mm... Varför igen?
Han: ... För att du är kortare och då tar det kortare tid för dig att känna att du är kissenödig.
Hon: ... Pappa...?
Han: ... Mm...?
Hon: Vad är kiss?
Han: ... Det är som saft i en påse i magen som droppar hela tiden.
Hon: ... Jaha.

AAAARGHHH!!!

2010-02-22T08:06:00.000-08:00

Varning. Risken är att ni kommer att tycka att jag är en bortskämd bitch efter det här inlägget. Men jag kan bara inte låta bli. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGHHHHH!!!

I dag ringde mäklaren från Ringvägen. Ni vet, den där falska människan som gav upphov till ett långt spydigt inlägg för ett tag sen, som typ satte fälleben för mig på mållinjen.
- Ja hejsan Sofia, det här är ------ från Södermärklarna.
- ... Hej (misstänksamt)...?
- Jo, du minns lägenheten på Ringvägen? Det har visat sig att killen som köpte lägenheten inte blev godkänd av bostadsrättsföreningen så nu undrar jag om du fortfarande är intresserad?
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGHHH!!!
Dubbel reaktion. På några hundradels sekunder insåg jag dels att jag kunde ha tjänat 300 000 och dels att han precis förlorat 300 000.

Bestämde mig för att låta det rinna av mig, men på hemvägen brände ändå bitterheten i mig. Min nuvarande lägenhet köpte jag för 2 ooo ooo. Det sista budet jag la på Ringvägen var 1650. Men eftersom killen som bjöd över mig ändå inte blev godkänd hade jag i nuläget kunna återgå till det budet han gick om mig på, eftersom jag då fortfarande låg i topp. Och det betyder att jag hade kunnat få lägenheten för kanske 1500 000. Jag hade alltså tjänat drygt en halv miljon på att köpa den lägenheten. Men vad faan. Vad är egentligen en halv miljon? Bara en Merca, typ.

Nåja. Hade varit omöjligt att förutse det här ändå. Så, det är bara å släppa. Faktum är att jag nog är mer ledsen för att jag inte fick det där drömköket.

Nu måste jag laga mat och sen däcka. I morgon blir en lång dag. Först en glassig pressfrukost på Centralen som Bindefeld har anordnat. Inget glamouröst alltså. Bara en promotion av första svenska Ben & Jerrys. Sen jobba och sen bort till bostadsrättsförmedlingen på kvällen.

Sen ska jag gå ner till tuben och slänga mig framför tåget.

Söndagsmys

2010-02-21T11:43:00.000-08:00

Föräldrafritt. Ligger i soffan. Varma pommes i ugnen, en god dip i kylen och en bra bok bredvid. Har upptäckt att jag kan koppla in min dator till stereon. Lyssnar på sötsliskig R&B från förr och njuter av de där sista dagarna, när man kan rulla in sig i sitt duntäcke och med gott samvete stanna inne och göra ingenting.

Vad har ni gjort i helgen och hur ska ni spendera kvällen?

Själv har jag haft super och testat på Ljungrens, Sturehof och Debaser. I lördags kom Kjell. Han har precis återkommit från Indien för ett jobb för Svalorna. Lagade en god vegomiddag på rotfrukter, cornfiléer och hummus, och bjöd över Kriss och Coffe. Rödtjut och utgång.

I dag har vi promenerat söder. Först gick vi bort till lägenheten som låg så vacker i solen på det lilla berget vid Allhelgonakyrkan. Och Kjell godkände sin stående couchsurfing-post med god marginal. Sedan tillbaka till SoFo och Stockholms stadsmission i jakt på en kristallkrona. Istället blev det en läderväska (som om jag inte hade nog av dem), och en röd kofta och grön mössa till Kjell. Sedan til Ica. Färskt bröd och linser. En underbar soppa tilll lunch och därefter en stunds vila innan det var dags för honom att återvända till Göteborg. Men kanske kommer han tillbaka snart. För i helgen har även han har varit på intervjuer. Hoppas. Då får han visa fler vegorecept.

För övrigt har jag upptäckt att Josef Fares handlar på samma Ica som jag. Mitt Ica. Fan. I lördags fick jag syn på honom vid Frukt & Grönt. Han stod och grävde med sin näsa i äpplena. Ett efter ett klämde han på dem, tryckte dem mot näsan och lade sedan tillbaka dem för att testa nästa. Det kändes inte okej. Man står väl för fan inte och luktar på andras frukt? Han kan väl köpa den först och sen gå hem och lukta på den??? Nu vet jag inte om jag nånsin kan köpa äppel - eller frukt över huvud taget - där igen. För nästa gång kommer jag undra om han har varit på just det äpplet eller den apelsinen. För det skulle liksom vara som att slicka snoret ur hans näsa. Fy fan.

Ve och fasa!!!

2010-02-18T09:16:00.001-08:00

För att orka söka jobb måste man ha ett knep. Och alla har vi olika.
En kompis till mig börjar alltid med att ordbajsa. Han kommer lättare igång då, säger han. Och gör sig dessutom av med en del frustration.

För några veckor sedan satte han sig som vanligt ner och inledde spydigt en av sina ansökningar med något i stil med: Hej Rövhål!
Ni kan nog gissa er till vad som hände sen.

På andra sidan satt som tur var en punkkille, som uppfattade det här som någon sorts hårdkokt ironi - och gillade det. Två dagar senare fick min kompis gå på intervju.
Tyvärr fick han inte jobbet. Men lyckades urskilja sig ur mängden.

I förrgår skickade jag ut ansökningar till några av landets största nyhetstidningar. I går när jag kom hem upptäckte jag att jag gjort exakt samma sak. Skickat fel version.
Ve och fasa!!!

Som tur var har jag inte för vana att börja mina ansökningar med sådana aggersiva påhopp som min kompis. Det vore för riskabelt. Däremot har jag i perioder varit så desperat att jag har sökt vilka jobb som helst. Och eftersom man ska anpassa sitt CV efter den tjänst man söker har jag flera versioner liggandes i min Jobbmapp.

Resultatet blev i princip att jag skickade följande:

Arbetslivserfarenhet
- Askelyckans konditori i Växjö City 1996-2000
- Mc Donald's i Växjö City 2000-2004
- Caffe & Co i Halmstad 2005-2007

Förstår ni ironin i det? Va? Gör ni det?

It's finally done

2010-02-16T10:36:00.000-08:00

Kan knappt tro't. För det här är något av det jobbigaste jag har varit med om. Men nu e're över.

I måndags observerade jag lugnt och sansat nya budgivningar dra igång. En fantastisk funkisetta på 39 kvm på Helgagatan med ett utgångspris på 1495 och två identiska lägenheter på 30 kvm på Rutger Fuchsgatan med utgångspris på 1275 och 1395.

Men den här gången tog jag mig tid att tänka. Ska jag satsa allt på den som jag verkligen vill ha, som är större men dyrare - och som säkert går upp? Eller ska jag sikta på någon av de andra, som är mindre men billigare - och sedan chansa på att renovera själv...?

Pappa tyckte jag skulle satsa allt på den minsta, fulaste och billigaste. Men tanken på att först behöva renovera den från golv till tak, sedan åka ner till Växjö och sälja och tömma och städa lägenheten där, för att slutligen flytta upp och in alla mina grejor här, kändes outhärdlig.

Avvaktade. På måndagskvällen var det ändå omvisning. På tisdagen väntade jag ytterligare. Då låg Helgagatan på 1875 och Rutger Fuchsgatan på hela 1700. Sen stannade det av. Och det avgjorde saken.

Snabbt som ögat ringde jag upp min stackars far, mitt i en konferens:
- Pappa, jag har en plan.
Den var att lägga in ett blixtbud på 2 miljoner. Eftersom det är en helig gräns för många är det lika bra att lägga det först, tänkte jag, då kommer alla som haft denna gräns falla bort.
- Går det så går det, eller hur? tjatade jag. Jag menar, det eller mesa sig upp till 2 miljoner.
Och konstigt nog höll han med. Sagt och gjort.

10 minuter senare fick jag ett sms om att budgivare 2 lagt sig. Ytterligare 10 minuter senare att budgivare 3 lagt sig. Och slutligen även budgivare 4. De här minuterna var... Svettiga. Efter varje sms avstannade hela redaktionen och liksom höll kollektivt andan:
- FICK DU DEN???
Sen ringde det. Säljaren ville skriva kontrakt i dag och undrade hur snabbt jag kunde komma. Dock fanns budgivare 1 kvar i leken, men honom kunde de inte få tag på. Déja-vú.
- JAG KAN KOMMA NÄR SOM HELST, skrek jag och blev själv rädd över mitt höga tonläge. Särkilt eftersom det gav upphov till ytterligare ett stopp i pressarna.
- FICK DU DEN???

Mäklaren kunde dock inte ses förrän klockan fyra. Och klockan vara bara halv två. Timmarna och minuterna fram till halv fyra satt jag och skrev på en och samma text, om och om igen.
Men ingen budgivare nr 1 hörde av sig.

Sedan gick allt väldigt fort. Akutsamtal till banken, som lovade att maila över mitt lånelöfte. Fan. Jag som nyss stängt av datorn, som tar en kvart att starta upp. Fan. Men Bonniers fax då? Fan. Fel jävla faxnr. Fan. Helvetes. Skit. Måste ju åka NU! Fan. Fan. Fan. Tuben bort till Hornstull. Irrade runt tills jag hittade rätt adress. Inspringande med andan i halsen. Nytt försök med ny fax. Finally.

Inte förrän vi läst igenom hela kontraktet högt och tydligt rad för rad och jag druckit lite vatten och skrivit under och frågat igen vad det var jag skulle skicka och när handpenningen skulle vara betald och det blivit för sent för budgivare 1 att någonsin, någonsin gå in och röra till min möblering som jag så smått redan börjat planera i mitt huvud, vågade jag tro på det.

Och på vägen hem var jag så himla hög på planer inför framtida middagar med mina finaste vänner och nattliga grillfester i ljumma sommarkvällar bland äppelträden och syrenerna på Stockholms finaste innergård och vilda pingismatcher i sällskapsrummet och heta kvällar i bastun i det nybyggda Spa:t och äventyrliga utflykter med poolbilen att jag knappt märkte att jag åkte åt fel håll. Tre gånger.

För övrigt upptäckte jag nu att huset är byggt 1927 och är K-märkt efter att 1995 ha utsetts av DN till ett av Stockholms 16 vackraste hus?

Där ser man. Vilket plus. Kolla in var det ligger här.

Det våras för blattarna

2010-02-15T11:00:00.001-08:00

Först trodde jag det var ett skämt. Nu är det nån hacker som har tagit sig in på Platsbanken igen, tänkte jag.

Det var det inte. Blatteförmedlingen efterlyser en rysk-engelsktalande copywriter. Är det verkligen pk...?

Stolt lillasyster

2010-02-14T14:58:00.000-08:00

Hrm. Som ni säkert redan har märkt går mitt att-skriva-varannan-dag-löfte sådär för tillfället, men lägenhetsjakten tar verkligen på krafterna. På kvällarna och nätterna scannar jag webben. På dagarna sliter jag arslet av mig på redaktionen. Verkar vara lite svårt för folk att förstå, men att bygga upp ett hem som är mitt och bara mitt, är det enda som betyder något just nu. För utan det har jag banne mig inte en enda fast punkt. Jobbsökandet har helt lagts på is. Träningen har helt lagts på is. Och dessutom har jag börjat stressröka igen. Allting känns liksom som en väntan på något annat. Och strävan att hitta det där andra är otroligt energikrävande.

I helgen har jag således försökt göra så lite som möjligt. I fredags skulle jag egentligen inställt mig på Kung Carls bakficka efter jobbet, som ofrivillig deltagare i nåt slags speeddejtingrace. Kände mig dock helt utmattad. Åkte hem, slutförde lite jobb, käkade, kollade film, stängde av alla klockor och telefoner, och bestämde mig för att helt enkelt sova tills jag vaknade.

Big mistake. Nästa gång jag slog upp ögonen var klockan 16.30. Jag hade sovit i 15 timmar. Shit. Måste vara personligt rekord. Måste verkligen varit trött.

Lördagen gick med andra ord upp i rök, men i dag vaknade jag med tillräckligt mycket ny energi för att gå fyra nya visningar. Har numera sänkt antalet eftersom jag börjar bli bättre och bättre på att redan i förväg avgöra vilka som kommer att bli svårmöblerade, kräva dyra renoveringar, skjuta i höjden, osv. I morgon drar budgivningarna igång som vanligt, men som det har sett ut vågar jag inte hoppas på nåt.

För övrigt har Kriss äntligen kommit. Är så glad. Käkade en liten välkomst-/alla hjärtans dag-middag med honom, Coffe, Cissi och Cissis syrra på en indisk restaurang i Vasastan i kväll.
I morgon börjar han på en av Sveriges ledande kvällstidningar. Är så stolt. Känner mig lite som en stolt syster. Lillasyster.

Should I stay or should I go?

2010-02-09T16:02:00.001-08:00

Okej. Fan och hans moster och faster kan äta skit. Ändå hade vi flyttat vår gräns från 1.3 till 2. Och lägenheten gick för 2.3. Det är ju perverst.

Dagens I-landsproblem.

Ett organiserat kaos

2010-02-07T10:23:00.000-08:00

För att hålla kvar sina läsare bör man skriva ett inlägg varannan dag, läste jag någonstans. Och oftast brukar jag det, men den här veckan har jag vare sig hunnit eller orkat - vilket är bra, för det betyder att jag inte har så mycket dötid längre.

För det första har jag äntligen börjat på Bonniers. Det är helt fantastiskt för jag hade glömt hur stor skillnad det är mellan dagstidningar och månadsmagasin. På Unt är folk alltid asstressade, ständigt på jakt efter den senaste nyheten eller perfekta scoopet. På Allt om Resor har man två månaders framförhållning och hinner därför äta sin lunch i lugn och ro istället för att kasta i sig den framför datorn. Och det gör skillnad. Till exempel att kollegorna verkligen tar sig tid att lära känna en och lära en nya saker. Dessutom är det mycket intimare att sitta och jobba tillsammans med fem-sex personer, än med ett hundratal andra i ett öppet kontorslandskap.

För det andra har jag varit helt upptagen med mina lägenhetsaffärer. Var bland annat med i budgivningen på den där lägenheten på Ringvägen och vann. Nästan. Efter ett två dagar svettigt race snubblade jag i princip på mållinjen. Skit. Som min vän Ankan ständigt proklamerar så är mäklare faktiskt ett riktigt slemmigt släkte.
Mäklaren: Jaha, hur känns det?
Jag: Tja,... Jag vet inte... Funderar lite på köket...
Mäklaren: Aa visst er'e charmigt?
Jag: Nja,... Tycker det är för litet. Vill ha ett riktigt kök. Å sen finns det ingen fläkt.
Mäklaren: Aa, det var det ja' mena'. Det e charmigt, men nackdelen e att det e en kokvrå. Så det blir liksom inge' riktigt kök. Å sen måste man ju sätta dit en fläkt.
Men va...? Var det inte just det jag sa...?

Hur som helst. Efter två dagars svettig budgivning, med hela redaktionen entusiastiskt hejande, fick jag beskedet att alla lagt sig och att säcken skulle knytas ihop. Eftersom jag inte fått mitt lånelöfte än och eftersom säljaren var stum och behövde få tag på en tolk sade vi att vi skulle bestämma tid under eftermiddagen och skriva kontrakt nästa morgon. Sen gick mäklaren upp i rök. Han svarade inte på kontoret. Inte på mobilen. Och inte på mina meddelanden. Bajs.

Inte förrän efter lunch nästa dag hörde han av sig, med beskedet att det dykt upp ytterligare en spekulant som ville gå på visning. Dock hade han inte fått tag på henne, så han kunde inte säga när det skulle ske. Redan där började jag tappa tålamodet. Återigen ett nytt löfte om att han skulle höra av sig under eftermiddagen. Klockan blev två. Tre. Fyra. Fem ringde jag och sa att jag hade en annan budgivning på gång och att jag inte var intresserad längre om jag inte fick något slutgiltigt besked under dagen (vilket förstås var lögn).
Ett nytt löfte om att den nya spekulanten inte skulle få någon betänketid och att han skulle höra av sig så fort visningen var över. Klockan blev fem. Sex. Sju. Åtta. Halv nio ringde telefonen.
Mäklaren: Ja hallå, nu har tjejen tittat på lägenheten och tackat nej...
Jag:...!
Mäklaren: ... men en kvart senare visade jag den för en kille och han har lagt ett bud på 1.7...
Jag:...?!
Ok. Kanske var det idiotiskt att lägga sig i det läget, men jag blev bara så jäkla trött på mäklaren och orkade inte börja om med en ny budgivning. Dessutom ville jag verkligen inte ge honom det nöjet. Så det blev platt fall.

Efter det nederlaget tappade jag lusten. På fredagen käkade jag middag med kusinerna. Och på lördagen åkte jag ut till Åsa i Täby. Åkte pulka och slog halvt ihjäl oss på några bumps from hell - något jag "vann" på hennes 30-årsfest - men kul var det! Lunch med hennes underbara föräldrar och på kvällen Melodifestivalen.

Storbråk om geografiska avstånd och ekonomiska smärtgränser. Efter det ringde mamma idag och gav mig ny energi. Sedan har jag sprungit på hela nio visningar. Och visst lönar det sig. Om inte annat börjar jag se ett mönster och lär mig dessutom hitta i området.

De flesta lägenheter i SoFo ger ytterst lite för pengarna, med minikök och klädkammare, och hopplösa loftsängar med stegar. Men går man bara tio minuter bort kan man hitta riktiga guldkorn. Bland annat förälskade jag mig i en funkislägenhet intill Götgatsbacken, men det var en k-märkt 1800-talslägenhet i det gamla slottet så den gick bort ganska snart. Mest kul att titta.

Dock slog hjärtat återigen några extraslag på allra sista visningen, en ljus 20-talslägenhet lite längre bort på Folkungagatan med höga fönster och underbar utsikt. Nyrenoverat kök och badrum med klinkers och golvvärme, och avskild sovalkov med klädkammare. Så, fan och hans moster och faster om jag inte lyckas nu. Hold your thums!

Tänk bort de hemska tapeterna och kolla in lägenheten här

En händelserik helg

2010-01-31T08:26:00.001-08:00

Puh. Är helt utmattad. Mamma och pappa har varit på besök så det har varit full rulle. Först på en visning i Liljeholmen på fredagen. Sedan en fika med M hos mig, innan det var dags att möta upp P på Läkarförbundet på Östermalm, där de skulle bo. Eftersom han fastnat med tåget i Södertälje avslutades kvällen dock med en sen öl.

Lördag. Kylig promenad genom Slussen och Gamla stan, till Nationalmuseum och en utställning med Caravaggio. Därefter en god lunchbuffé och sedan ytterligare en utställning på Moderna museet. Sedan fram och tillbaka mellan Läkarförbundet och mig, för att lasta av lite grejer som de haft med sig. Därpå Dramaten och en helt fantastisk föreställning av Norén och sedan en middag på Indian Garden på Hornstull med kusinen.

Söndag. Möttes upp på Centralen, för att lämna av M och P:s bagage och avverka ännu ett museum. Men, istället fick päronen oväntat för sig att vi istället skulle gå på visning "bara för att kolla läget". Tuben tillbaka till mina kvarter och en helt underbar 1,5:a vid Ringen. Sedan en semla på Götgatan, då M av bara farten hittade ytterligare en visning. Och ytterligare en. Och på vägen till den andra, ytterligare en. Däremellan in på en mysig lunchrestaurang, som P 15 min senare lämnade i ett raseriutbrott eftersom han tyckte maten dröjde.

Nåja. Ingen fläsknoisette, men fyra intressanta visningar, varav den första föll päronen i smaken så pass att de genast höjde sin maxgräns. Istället en pizzaslice på Centralen innan det var dags att återigen lämna mig åt mitt förvirrade öde. Tja. Bara att börja bjuda och vänta och se, antar jag. Kolla in lägenheten här. Notera köket, det var det M blev förälskad i. Och innegården, det var det P blev förälskad i.

Snabba cash årets bästa film

2010-01-28T11:54:00.000-08:00

Har visserligen lovat mig själv att sluta tjata om "det farliga livet i storstan". Men häromdagen höll jag faktiskt på att få stryk. Storstryk. För jag visste inte vem Joel Kinnaman var.
- Men h a l l å...! utbrast min vän sedan 15 år tillbaka, med en blick av avsmak och förvirring, undrandes: Vem ÄR du egentligen?

I regel är jag skeptisk till hyper av olika slag. Det borde hon om någon veta. Å andra sidan måste jag med facit i hand erkänna att hyper ju startar av en orsak. Och så uppenbarligen även Joel Kinnaman- eller Snabba Cash-hypen. För jäklar...!

Eftersom jag själv har ett struligt förflutet är jag svag för ungdomsfilmer med "det-är-mycket-lättare-än-vad-man-tror-att-hamna-på-fel-spår-sensmoral" och det betyder också att jag är lite av en expert på området. Från det att jag fyllde 13 plöjde jag allt från Blood in blood out, Boys in the hood, Menace II Society, Carlitos way och Scarface till Stockholmsnatt, Sökarna, 9 mm, 30 november och Vinterviken flera gånger i veckan. Men. Snabba cash slår lätt alla dessa.

Dock är det enligt min mening inte Kinnamans förtjänst. Han är grym och ja - asläcker - men det är snarare rolltillsättningen i sin helhet och mixen av kända och relativt okända skådisar som bär upp storyn. Ta till exempel Matias Padin Varela (Jorge). Han har jag bara sett som den pubertetshese Mischa i TV4:s lågbudgetsåpa Nya Tider. Eller Dragomir Mrsic (Mrado). Han var 1990 en av dem som planerade och utförde rånet mot Gotabanken tillsammans med Liam Norberg, något båda också åkte in för. Eller Dejan Cukic (Radovan). Dansken som tidigare bara har figurerat i ganska snälla roller som i I Kina käkar man hundar, Anna Pihl och Nikolaj och Julie. Men var man är på rätt plats, vilket också var Daniel Espinosas mål. Folk som kunde identifiera sig med sina karaktärer, snarare än folk med schyssta CV:n.

Och för att inte tala om filmens uppbyggnad. Någon tyckte att det saknades en tydlig story. En annan att man tröttnade på Kinnamans uppspärrade ögon och särade läppar. En tredje att avsaknaden av repliker sänkte helhetsintrycket.
Men vadå ingen story? Jag tyckte att den var mer genomtänkt än någon av 80- och 90-talets brokiga manus, som var fulla av logiska luckor. Något jag fresten läste om häromdagen. Att de mest älskade filmerna innehåller massa logiska luckor - missar - som publiken förlåter till priset av en skön upplevelse. Som att till exempel James Bond kan buras in, dingla över en pool med hajar, spännas fast med en laserstråle mot sitt skrev, och ändå återvända pigg och fräsch till nästa scen. Bara en parantes. Nej, jag tycker snarare att närbilderna på karaktärernas ansikten förstärkte olika stämningslägen samtidigt som de sparsamma dialogerna gav mer utrymme för betraktaren att inta storyn på ett visuellt och emotionellt plan. Dessutom, tycker jag att trovärdigheten ökade i och med att man kunde känna igen sig på många ställen (bl a är mitt hus med i en scen och Södersyltan Kvarnen). Nä, den här filmen har allt. Spänning, vänskap, kärlek, sex, glädje, sorg och sparsamt med våld. Och ett grymt soundtrack. Så gå och se den. Inte för att veta vad alla snackar om, utan för att skapa en egen uppfattning!

Det må vara djärvt, men jag tippar tveklöst både på priset för Årets bästa manliga skådis och Årets bästa film på nästa Guldbaggegala. Watch and see.

P.S. ... Tyvärr har jag faktiskt inte läst boken, men det kan säkerligen påverka upplevelsen om man har gjort det. Vill också tillägga att det bästa med filmen är dess vältajmade sensomoral i dessa tider av ökad kommersialism, kapitalism och finanskris á la 2000-tal:
PENGAR ÄR INTE VÄRDA HUR MYCKET SOM HELST! D.S.

Vem vare?!!! Det var HAN!!!

2010-01-26T03:24:00.001-08:00

Kriss är den enda som verkar förstå det faktiska allvaret i det hela.

Men Coffe, min vän. Trots att du har fått mig att framstå som en riktigt, riktigt smutsig människa: you are forgiven. Go in peace. Ha ha.

Sex och våld på dålig svenska

2010-01-24T13:13:00.001-08:00

Är glad över att ha ett så varierande umgänge. Då kan man verkligen utnyttja storstan och dess olika områden och ställen till fullo. Söderpubar ena dagen och Stureplansklubbar andra.
Efter helgens galenheter känner jag mig dock helt slut. But I never kiss and tell. Bjuder istället på lite sex och våld mellan Alexander Skarsgård och Lady Gaga. Årets kanske mest omtalade Åkerlund-video.
Obs! Missa inte slutet.

I helgen kommer för övrigt päronen på besök. När någon av de fyller år brukar de nämligen åka upp och frossa i lite lyx och finkultur. Så, museum- och Dramatenbesök och mysiga middagar it is. I ett förhoppningsvis lite lugnare tempo.

En småstadsflickas betraktelser (och fördomar)

2010-01-22T02:08:00.000-08:00

Att bo och leva i Stockholm tycks vara ytterst självklart. I alla fall för stockholmarna själva. Har nästan fått känslan att de tillhör ett slutet sällskap, där bara de invigda känner till alla inneställen och shoppingstråk, och outtalade regler och uttryck. För mig är det inte alls självklart att man står till höger i rulltrappan, att man inte åker ensam ut till förorten för att gå på visning, väljer de sämsta löpbanden på gymmet om man "bara vill gå" och på samma sätt blev jag väldigt förvirrad när min kompis efter en förfest föreslog "en bulle".

Sen har vi självklarheten i att hitta. För hur lär man sig det sådär över en natt? Vet faktiskt inte, men folk tycker uppenbarligen att det är väldigt lustigt - näst intill exotiskt.

"Jag har hört att du går runt med en karta i handväskan", sade tjejen på anställningsintervjun. "Det är bara du och turisterna", skrattade en annan Stockholmsbo. Inte på ett elakt sätt. Mer bara,... Fascinerat. Själv blir jag fortfarande lika fascinerad av att upptäcka att det ligger ännu ett Mc Donald's eller ICA på en och samma gata.

Sen är det det där med klasskillnader. Jag förvånas gång på gång över hur tydliga dessa är här och hur stor roll de faktiskt spelar. Hur ett område definieras i förhållande till ett annat. Eller hur stor skillnad det kan vara på människor och miljö, oavsett avstånd.

I går kom Kriss, Micke och Koffe och kollade in mitt nya rum. Även kallade Stoffe, Micke och Koffe. Eller Lasse och Lasse och Koffe. Sedan bilen till de lite finare kvarteren bakom Dramaten för en supé med rödtjut. Kände mig för övrigt som en hobbit bland dessa storväxta män, som alla ligger på ett medelsnitt på 1.90. När jag vid ettsnåret sedan kom ut genom trappuppgången (där för övrigt prinsessan Madeleine bor/har bott) möttes jag av en taxichaufför i givakt, av utländsk härkomst. Misstänksam och kanske lite besviken. Ingen fet dricks här inte. Och med tanke på mitt asiatiska utseende kände jag mig som en potentiell eskortflicka. Som med handen runt mitt överfallsalarm åkte tillbaka i natten till mitt eget område. Trevligt hade jag i alla fall.

Stoffe och Koffe med Trelleborgs Allehanda och rödtjutet inom lämpligt räckhåll, i en gemensam kontemplation över framtida scoop och möjliga wallraffrep...

Midnatt. Samlade under kristallkronan för Mickes hamburgare.

"May the force be with you." Kriss och Micke leker Stjärnornas krig med tillhörande ljudeffekter från sina flashiga mobiltelefoner. Haha.

The host. Den hårt yrkesarbetande värden betraktar entusiastiskt (?) sina sydländska gäster.

Fine Kriss. Ganska nöjd med tillvaron för tillfället, i startgroparna på sin karriär som krimpreporter.

Gamla kursare och korridorare. Som på den gamla goda tiden.

Zzzz. Hm, dags för mig att gå hem...? Nej, vi var inte fulla. Vi hade bara en jäkligt kass fotograf. Och en jäkligt kass kamera.

Efter den evighetslånga isoleringen i Flogsta i höstas är jag glad att det äntligen rör på sig och att min sociala situation ser helt annorlunda ut. Så glad att jag bara måste komplettera mina inlägg med lite bilder, bra eller dåliga. Så, räkna med fler.

Vårkänslor

2010-01-20T06:32:00.000-08:00

Lycka är att vakna tidigt av sig själv. Att äta en god frukost och gå ut och upptäcka att det för första gången i vinter är okej att skippa mössan och vantarna. Att få syn på Globen mot den ljusa himlen och inse att man är i en ny stad. Att träna ett långt pass och sedan ta en varm dusch. Att sno ihop en fräsch sallad till lunch, och att sedan strosa runt i SoFo bland caféer och restauranger och second hand-butiker...

... Känner mig plötsligt lättare i kroppen. Det är en underbar känsla att vakna upp med ny energi och slippa det där trycket över bröstet. Tror det var helt rätt beslut att vind för våg bara dra. Med eller utan jobb. För mitt välbefinnande verkar smitta av sig på jobbsökandet.

Har precis återkommit från en intervju på Newsdesk. Vore så himla gott att få det jobbet eftersom kontoret ligger 100 meter bort på Bondegatan. Håller dessutom på med ett arbetsprov till Skank. Så kanske, kanske har vinden vänt. Eller i alla fall mojnat.

Dagens lunchtips, perfekt efter ett skönt träningspass: mixa valfria salladssorter och favoritgrönsaker. Tillsätt någon av Abbas supergoda tonfiskblandningar på till exempel vinigrette, thailändsk curry, tomatsås eller paprika. Toppa med en klick keso och komplettera med lite iskall grönsaksjuice av valfri smak. Yummie!

Lättlurad

2010-01-18T11:18:00.000-08:00

Jag är inte den som brukar vara särskilt lättlurad. Särskilt inte när det kommer till fula gubbar. Det var typ det första min mamma såg till att lära mig. Att inte låta sig luras av fula gubbar. Och därför kan jag för mitt liv inte förstå vad jag tänkte på i dag.

Hade fått chans på ett förstahandskontrakt i Husby och tog tuben ut till näst sista stationen på den blå linjen. Efter Kista, innan Akalla. "Det här kan väl inte vara så farligt", tänkte jag. Men det var det. Det var precis lika ruggigt och skitigt som en oerfaren storstadbo skulle kunna tänka sig att det är i en förort. Och lägenheten ska vi inte tala om.

Hur som haver. Kom lite för tidigt och fick vänta i entrén tillsammans med övriga spekulanter. Alla i par. Jag ensam tjej. Så snubblar en storväxt man i 40-årsåldern in. Med andan i halsen passerar han alla par och går raka vägen fram till mig. "Ska du på visning?" "Ja", svarar jag.

När jag väl fått se lägenheten falnar mitt intresse snabbt. När jag kommer ut står mannen utanför och röker.
"Hur såg lägenheten ut?" frågar han. "Du kan gå upp och titta", säger jag och noterar att han bryter på något östeuropeiskt språk. "Nä, jag tog fel tid. Jag skulle gått på en annan visning", svarar han. "Jaha", säger jag och frågar om han vet vilket håll t-banan ligger. "Gå nedför trappan och under bron", svarar han. "Ok", säger jag.
Samtidigt kommer en kvinna ut. Hon stirrar konstigt på mannen och skakar på huvudet. "Nää," säger hon. "T-banan ligger däråt," och pekar åt motsatt håll. Mannen svarar inte. Tränger sig förbi kvinnan in i huset igen. "Ok", säger jag. Tackar och går.

Inte förrän en stund senare hinner jag tänka igenom situationen igen i mitt huvud och bli rädd. Riktigt rädd.

Några första intryck av storstan

2010-01-13T13:12:00.000-08:00

I dag har jag egentligen inget särskilt att berätta, men jag skriver ändå. Ty en blogg behöver underhållas för att överleva.

I går var min plan att ta en långpromenad för att lokalisera mig i området. Ni vet, kolla in närmsta mataffär, Systembolag, post, apotek osv. Utöver det hade jag fyra uppdrag:
1) Gå till Sats på Kocksgatan och flytta över mitt medlemsskap.
2) Gå till Dramaten och hämta ut biljetter till en Bergman-pjäs.
3) Köpa tvål och duschcreme eftersom jag inte vill snylta på min roomie.
4) Träffa Annika över en fika och catcha upp.
Men. Åkte klockan 12 på dagen och kom hem klockan 24 på natten.

Händelseförlopp
1) Kocksgatan ligger här intill, men väl där visade sig mitt uppdrag vara lättare sagt än gjort. Suck. Efter en evighets dealande över telefon förklarade administratören att hon skulle tala med kundtjänst och återkomma till mig.

2) När jag väl hoppade av t-banan vid Östermalmstorg hade jag försäkrat mig om att det bara var att följa Nybrogatan till dess slut, så skulle jag komma till Dramaten. Sagt och gjort. Problemet var bara att jag följde hela denna gatan - åt fel håll.

3) Väl framme, när jag köat klart och fått mina biljetter, tog jag tuben in till stan för att göra mina ärenden på Åhléns. Problemet var bara att jag tog fel uppgång. Och därefter virrade jag runt ganska länge, pga den fåniga idén att man lär sig hitta bättre utan karta.

4) Till slut gav jag upp och sjönk utsvulten ner på närmsta Mc Donald's. Väl där ringde administratören från Sats och bad mig komma tillbaka och skriva på några papper, och sedan Annika som var på väg att gå av sitt arbetspass. Bråttom, bråttom.

5) När jag kommit ut fick jag dock syn på något i ögonvrån - Åhléns City. Och då kunde jag förstås inte vända. "Det här går snabbt", tänkte jag. Men det gjorde det inte. Efter att ha kryssat över fyra våningsplan hittade jag badrumsartiklarna i källarplanet. Och där väntade en längre eftermiddagskö än vad du hittar i Växjö på mellandagsrean. Suck.

6) När jag äntligen återkommit till Medis, Sats och Annika, och sjunkit ner på Billströms för en kopp rykande hett te, visade det sig dock att de stängde. Kvällen avslutades därför istället på en pub på Fridhemsplan, med Annika, Kocken, Linda och Kickan och en hel del alkohol.

När jag slutligen tagit mod till mig och åkt min första nattliga tur själv på t-banan, lyckats undvika fel entré in i Skrapan (den ena går till bostäderna, den andra till nattklubben) och utmattad sjunkit ner på kudden i mitt nya rum, frågade jag oundvikligen mig själv om det här verkligen är rätt för mig. Jag som typ har varit i Stockholm fem gånger i mitt liv, som har sämst lokalsinne i historien, och som "vet så lite om stan att jag inte ens inser hur centralt jag bor", som Annika uttryckte det.

Nåja, så lätt ger jag inte upp. Trots att jag känner mig som en bonnlurk, som bryter alla oskrivna konventioner och tar en dag på mig att utträtta några simpla ärenden. Men i kväll bjöd jag min andra Annica (med c) på middag, och på väg till Ica uppenbarade sig både en postlåda, ett Systembolag och ett Mc Donald's. Och när jag för att undersöka vad som finns åt andra hållet på Götgatan (bort från Medis) följde henne till bussen, uppenbarade sig ytterligare en postlåda, ett Systembolag, ett Mc Donald's och ETT ÅHLÉNS. Vid gallerian Ringen vid Skanstull, som jag inte ens fattat låg där. Så kanske löser sig allt efter hand?

Inser att det här blev ett väldigt tråkigt inlägg.
Tja, några första intryck av storsta'n bara.

Äntligen hemma!

2010-01-11T14:28:00.000-08:00

Home sweet home... På Götgatan 78.

... i alla fall de kommande tre månaderna...

Fyra av de åtta hissarna.

Mitt rum.

Kändes faktiskt ganska flashigt att glida in i entrén och genom det moderna köpcentret för att ta hissen upp till sjätte våningen, hem.
Så flashigt att jag smög in bakvägen. Tre gånger. Men det kändes liksom fel att storma förbi lunch- och kafégästerna, med post och nycklar i en hand och Liedlkassar med toapapper i en annan. Men. Vänjer mig väl. Blir jag sugen på en sängfösare är det bara att ta hissen upp till takvåningen där det finns en bar och vill jag relaxa är det bara att ta hissen ned igen, till Friskis där man både kan gymma och basta. Jodå, så att eh... Kanske är det bara de som har bott i studentrummen i Flogsta som förstår vilken lycka det är att byta upp sig så här.

Äntligen på väg!

2009-12-18T05:17:00.000-08:00

Snabba ryck. I onsdags var jag på visning i Skatteskrapan vid Medborgarplatsen. Tre stationer från T-centralen, mitt emellan Slussen och Skanstull på Södermalm. På söndag flyttar jag in. På måndag åker jag ner till Växjö. Sen blir det jul, födelsedagsfirande, möhippa och nyårsbröllop, innan det är dags att skynda tillbaka till Stockholm och förhoppningsvis nya jobbet. Äntligen.

Tittade vad jag hittade i korridoren i morse. Kl 10.

2009-12-16T16:03:00.001-08:00

En så kallad "Karl-Mikael" som låg och skräpade.

Oväntad knarkdom

2009-12-10T08:30:00.000-08:00

DN i dag: SMUGGLADE KOKAIN - DÖMS TILL LÄSNING
En 22-årig kvinna från Jönköping som åtalats för försök till knarksmuggling i Brasilien har fått en oväntad mild dom. Kvinnan döms till att läsa svenska klassiker av Selma Lagerlöf och Harry Martinson.

Och detta för 2,3 kilo kokain gömt i ihåliga hårborstar som i Brasilien annars skulle kunna ha gett upp till 15 års fängelse. Fantastiskt.

Läs hela artikeln

Eventuell sambo...?

2009-12-08T12:57:00.000-08:00

Hej där du gulliga ärliga sympatiska empatiska tjej med huvet på skaft och sunt förnuft, e e egentligen det som behövs för at vara ganska klok........Det jag sätter i första hand e ärlighet Snälla kör med raka puckar har varit med om en del i livet så se det hellre som en fördel att va ärlig mot mig, som sagt va jag struntar var du får dina pengar ifrån alla kan vi hamna i en knasig situation som man inte räknat med snälla va bara ärlig så löser vi det tillsammans!!!!!! Som person e jag sprallig glad älskar teater ,musik mina vänner jobbar inom vården.... Lägenheten e på 70 kvmmed balkong och en jätte söt snögubbe och jul belysning och super fin ja nästan i topp skick Annars e det bara lite småsaker som ska fixas till här i lägenheten, sen e du mer än välkommen att låna min lilla Opel bara du tankar en skvätt! För tillfället finns byrå, hyllor finns också ett vitrinskåp om du vill ha det kan nog fixa tv och dvd finns som bara står ,enda som jag inte har e en extra säng men ska verkligen försöka fixa en el om du har det löser sig nog! sen har jag köpt jätte söta gardiner matta blommor adventsstjärna ja du tar ju självklart bort allt som DU tycker e fel fel fel hi hi glömde också säga det att det e typ 50 meter till bussen 20 meter till affären och krogen om man vill sjunga där på lördagarna och inte göra bort sig som jag gör......hi hi så nämn aldrig att du bor med mig hi hi skoja bara ja ja hör av dig!Du har givetvis ett eget förråd att lägga dina saker i och räcker inte det till kan du ställa in i mitt också!Vill gärna ha ref och en dep på 5000:- i förskott bet när du flyttar och hyran i förskott för tex januari ledsen omjag verkar hrd men har dessvärre blivit lurad så detta är ett krav OBS också vid kraftig misskötsel får du flytta med omedelbar verkan. Tar endast emot svar via tel INGA MAIL OCH PRATA EJ IN NÅGOT PÅ MITT MOBILSVAR DU FÅR HELT ENKELT RINGA IGEN

... eller inte. Scary.

I väntans tider

2009-12-05T06:21:00.000-08:00

Lördag eftermiddag och mörkt. Men saker och ting rör på sig. Har i veckan fått fyra jobbsamtal. Det första var ett erbjudande om ett jobb som personlig assistent i Skarpnäck. Det andra som barnflicka och pianolärare på Östermalm. Det tredje som layoutare och webbredaktör på ett dammsugarföretag, och det fjärde ett frilansjobb som skribent på en nystartat klädföretag som har sitt säte i NY. Alltid något.

De första två jobben tackade jag nej till. Det tredje är jag första reserv på och inväntar svar, och det fjärde håller jag på med ett arbetsprov till. Så, så mycket mer än så vågar jag inte säga än.

Dagens I-landsproblem
I förrgår var jag dessutom på min fjärde visning. En stor etta i Vasastan, med stort kök och högt till tak. Tyvärr fick jag den inte, men det är ok. Var ändå sliten, med hög hyra och Stockholmsdusch. Men men. Antar att jag ska vara glad att ha tak över huvudet alls.

Feelgood-böcker

2009-12-02T14:10:00.001-08:00

För ett tag sen sprang jag på Den som inte tar bort luddet ska dö! av David Batra. En samling lappar från tvättstugor, trapphus och hissar.

I dag sprang jag på 42 SMS som kom till helt fel person och kunde inte låta bli. Sjukt bra böcker att ha när man känner sig nere eller som toalektyr till sina gäster.

Smakprov ur Den som inte tar bort luddet ska dö
Martin hade ställt sopor utanför sin dörr. Till slut tröttnade grannen:
Vi får hoppas att soporna utvecklar ben å går själv till soptunnan?
Martin svarade:
Ja, vad skönt det vore, fast jag har aldrig har hört talas om nåt liknande.

Trapphuslapp: Du som kissar här är du en hund så du är jätte smutsig.

Du som kissar här är du en människa så du är jätte jätte smutsig också.

Vi som bor här är trötta på den jävla läget. Om ni har ingen koncentration på den då råda jag båda två att hitta en plats som passar er men inte här fiffan.

Alla som har bott i korridor vet att det är omöjligt att ha sina matvaror för sig själv. Vanja fick uppenbarligen nog och drog till med storsläggan (OBS! GROVT!)
To whoever mistakenly thinks their name is also Vanja. From Vanja.
I drink straight out of the bottle - a little something to bear in mind for the next time. Especially since, as we all know, I also suck a lot of dick.

Smakprov ur 42 SMS som kom till helt fel person
Jag kommer lite för tidigt, hinner bara med en tråkig snabbis.
Skulle till Jens PT, hamnade hos hans x som svarade:
Som vanligt med andra ord;)

Nu har jag rövslickat färdigt. Ska jag köpa nåt till middan?
Skulle till Leifs fru, kom till kunden han precis varit på säljmöte hos.

1 glas rött efter Jobb1? Snacka skit om vår skitchef på (sk)it-avdelningen och fyllna till?
Skulle till kollega, kom till nämnda chefen som svarade:
Nä tack, ska träffa en annan chef, kröka till och snacka skit om (sk)it-personalen. Syns på måndag Cissi, mvh chefen (o)trevlig helg:(

Ikväll ska du få 1 skott i r8n!
Skulle till en dambekant, kom till en okänd person som svarade:
Ni män ni bara lovar och lovar;)

Långsamma höstdagar i Uppsala

2009-11-30T12:54:00.000-08:00

Läget är tyvärr oförändrat. Inget jobb i sikte. Inget boende i sikte. Skit, skit, skit. Ägnar dagarna åt regniga söndagspromenader och mer eller mindre ofrivilliga språngmarscher med kusinen...

... fortsatt stickande framför Surf the channel och mina ungdomssåpor...

... här ihopvikbara rumpvärmare till mor och far att ha ute i stugan...

... svenskalektioner med utbytesstudenterna....

... och en del julstök...

... å där emellan tränar jag som en tok för att bli av med all överskottsenergi som annars skulle få mig att bli helt knäpp.

Dagens I-landsproblem

Börjar bli mer eller mindre säker på att det faktiskt vilar en förbannelse över mig och mina teknikprylar. För otur kan det inte bara vara och särskilt oförsiktig är jag inte heller. I dag skickade Media Markt äntligen tillbaka min reparerade Notebook. Och vad händer då? Jo, tv:n lägger av. Nooo. Min livlina i arbetslöshetens dimma.

Dagens I-landsproblem

2009-11-21T15:11:00.000-08:00

Allmänt ser inte jag mig själv som någon negativ person. Ofta påpekar dock folk hur pessimistisk jag är och ibland känner jag mig faktiskt ganska gnällig. Till och med bortskämd.

Ibland försöker jag dock påminna mig själv om hur små och stora saker och ting är i förhållande till varandra. Och när jag väl kommer på mig själv med att svära över att jag saltat för mycket i ärtsoppan, färgat favorittröjan i tvätten eller glömt att byta lakan, inser jag hur löjligt det är om man tänker på alla de människor som inte har någon soppa att salta i eller några kläder att tvätta eller någon säng att sova i överhuvudtaget. Fattar ni poängen?

Jag skulle önska att jag kunde vara mer tacksam för det jag har. Att jag kunde oroa mig mindre över saker som faktiskt inte spelar så stor roll och se ironin i alla triviala vardagsproblem.
Min bloggvän Bengt har "Dagens visdomsord" som stående avslutning på varje inlägg. Jag ska istället införa "Dagens I-landsproblem".

Dagens I-landsproblem
Så var det det här med svininfluensan. Å ena sidan riskerar man att dö om man inte vaccinerar sig, å andra sidan riskerar man att dö av biverkningarna. Suck. Hade egentligen bestämt mig för att strunta i det i ren protest, för jag pallar inte göra det varje gång det dyker upp ett nytt krislarm. Men så blev pappa helt hysterisk. När jag för husfridens skull äntligen släpat mig ner till Engelska parken möttes jag dock av en stor skylt: vaccinet är slut. Men orka. Oh well. Tänk på alla de stackare som inte erbjuds något vaccin överhuvudtaget.

Min nya kärlek heter Justus

2009-11-19T11:49:00.000-08:00

Den senaste tiden har det stormat ordentligt. Fast besluten om att något måste hända åkte jag i helgen kors och tvärs över Stockholm på lägenhetsvisningar, fikade med Ankan, bråkade med päronen om bolån och spenderade slutligen natten skavfötters hos Annica. På måndagen gick jag på två intervjuer i Bonnier-huset, lunchade med Tove och åkte sedan hem helt utmattad.

Den här veckan har jag febrilt suttit och mailat och ringt, fortfarande fast besluten om att något måste hända, till Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, A-kassan, Socialen, CSN, HSB, Svensk fastighetsförmedling, osv... Funderat å grubblat å kalkylerat å slitit mitt hår å gråtit en skvätt. Känt mig ensam och värdelös och oförstådd.

Och så ringer Justus. Justus Bennet på Journalistförbundet. Förra året höll han en föreläsning om Pressetik hos oss och sedan dess har jag bara hört gott om honom. Jag menar, bara det att han ringer upp i stället för att rafsa ner ett slarvigt mejlsvar på mitt slarviga mejl. Det var som att väckas ur en mardröm. Länge och väl lyssnade han till mina problem, frågade, svarade, kom med tips och förslag, ville verkligen försäkra sig om att jag väljer en väg som ger mig någonting. Att jag kan försörja mig ekonomiskt. Att jag inte blir utnyttjad. Och att jag får utvecklas och hålla igång journalistiken. Förstod verkligen känslan av att alla dörrar smäller igen i ansiktet och avslutade med att uppmana mig att vända mig till honom när som helst igen. Vilken människa. Vilken lyssnare. Vilken lättnad jag kände.

En timme senare blev jag kallad till min allra första intervju, efter cirka 65 skickade ansökningar. Både glädje och förvirring. Ett halvårs praktik mot en skamlön, men inom mitt område? Eller nio månaders arbete mot en riktig lön, men utanför mitt område?

Jag mailade Justus. Svaret kom snabbt och var långt, fint och personligt. Bland annat skrev han:

Jag tror inte alltid att man behöva välja de vägar som känns tryggast utan ibland får man kasta sig över stupkanter för att se om man kan flyga eller inte. Då får man förvisso en himla smäll emellanåt, men ibland inser man att man likt humlan flyger fast man inte trodde det skulle vara möjligt.

Det kallar jag en äkta skribent och medmänniska, som ska göra precis det han gör. För nu vet jag precis vad jag ska göra.

Justus Bennet, ombudsman på Svenska Journalistförbundet.

Världens bästa.